Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Domenico Ghirlandajo. Gubbe med barn. Oljemålning.
Louvre, Paris.
vår Ehrenstrahl säger, »människor, vilka
likna vissa djur, hava dessas egenskaper».
Och det utarbetades dessutom en uträknad
fysionomisk karaktärslära. Vår svenske
målare ger bland många andra regler denna,
att »tjocka och breda näsor visa ett
otuk-tigt sinnelag och ett dumt förstånd». Den
mänskliga ondskan blev försedd med en ny
klaviatur, och de sista seklens satiriker och
samhällsgisslare blevo virtuoser i att spela
på den. Men det var icke endast
karikatyrister, som lärde därav. En av alla tiders
störste porträttmålare, Francisco de Goya,
har med människohatets skarpblick trängt
djupt in i det mänskligt-djuriska, och han
var djärv nog att i sina bilder av den
spanske konungen Karl IV och hans
familj giva en sammanfattning av det in-
fama, det animala, det bestiala i det
mänskliga släktet. Hans hovporträtt hava
beskrivits som ett menageri av dumma
åsnehuvuden, lågpannade hundfysionomier,
trinda svinhuvuden och brutala
oxkonter-fej.
Har då alltid fulheten fått tjäna som
spegelbild av det onda? Har icke antiken
själv lyckats övervinna detta summariska
betraktelsesätt?
Det finns en seen i Platons Symposion.
Alkibiades, den gudasköne, kommer
bullrande in i gästabudssalen, där filosoferna
just uppbyggt varandra med samtal om
eros, om begäret till det sköna. Alkibiades
är drucken, men bara precis så mycket som
det är lämpligt att vara för att utan
omsvep säga sanningen. Han håller ett lovtal
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
