Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Fulheten. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Honoré D a u m i e r. Ratapoil.
Statyett.
Louvre, Paris.
marer, drakar och djävlar, och lyfte man
på korstolarna, på vilka prästerskapet
utövade sin andakt, kunde man finna
sällsamma ting.
Grotesken blev nu inte bara tillåten, den
blev symbol för livets kontrastfulla
mångfald. I Victor Hugos Notre Dame reses
diktens äreminne över den gotiska anden.
Viollet-le-Duc följde strax efter med sitt
praktiska arbete. Och i denna Hugos
roman stiger liksom direkt fram ur
arkitekturen en underlig skapelse, ringaren
Quasimodo, den förkrympte, enögde,
puckel-ryggige, vidunderlige, med jättestora
händer och fötter. Men detta missfoster räd-
dade den sköna Esmeralda, hans vanställda
kropp inneslöt den ädlaste, den renaste av
själar. Det är högromantik, fylld av både
skräck och tårar, men det är samtidigt en
stridsskrift för fulhetens rätt, fulhetens
sanning och fulhetens skönhet. Släktingar
till Quasimodo finna vi genom hela den
följande tiden. Gustaf Frödings något
obegåvade, men genomhyggliga bergslagstroll
hör till familjen och ävenså John Bauers
vederstyggliga, men högst sympatiska häxa.
Allt detta, ända från Ghirlandajo över
Rembrandt, Victor Hugo och till Gustaf
Fröding är även det naturalism, hur
fantastiska eller romantiska gestalter det än
kan vara fråga om. Ty själva avsikten är
att giva ett betvingande intryck av
verklighet. Men det finns en annan linje, där
verklighetsavsikten undanträngs för
avsikten till expression, till uttryck.
Det patetiska innehållet har blivit ett
sprängämne, som slitit sönder den
naturliga formen. Vi kalla sådana konstnärer
expressionister, vilken tid de än tillhöra.
Hur olika de än eljest äro, de tvingas alla
av sin extatiska känsla att proportionera
om natur och människor. EI Grecos helgon
står som en uttänjd låga mot skyn, Van
Goghs bondkvinna är krampaktigt
sammantryckt som en jordklump och flickansiktet
i Munchs Skriet är ett enda ångestfullt
gap. Hos alla är den mänskliga formen
vanställd, men den är vanställd av en
övermäktig känsla. Vi känna en inre
nödvändighet i denna naturens deformering,
och därför bejakar vårt sinne denna konst,
befrias av den. Men där vi instinktivt känna
att deformeringen är arrangerad, där bilden
är tömd på själsligt sprängämne, men ändå
vill verka explosion, förvirras vi och känna
oss på något sätt lurade.
Tragiken kan proportionera om naturen,
och komiken kan göra det. Ty båda arbeta
med bildliga symboler. Men bland alla
komikens arter finns det en som vi kalla
den stora humorn, och den är nära släkt
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
