Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Götaplatsen i Göteborg. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Götaplatsen i Göteborg
Foto Sorbon, Göteborg,
Stadsteatern. Interiör av salongen.
Under tiden som man debatterade och
byggde Stadsteatern växte
Götaplatsbrunnen fram i Carl Milles’ atelier på Lidingön.
Den bassäng som konstnären gjort i
ordning till 1923 var en
tillfällighetsdekoration i gips. För att ersätta den med ett
slutgiltigt verk tog han tid på sig. Mest
betänketid. Ty när han väl funnit den idé han sökte,
gick han till arbetet med ett slags ingivelsens
raseri. Man kan se på dessa halvt zoologiska,
halvt mytologiska sjösagor hur strålande
glad konstnären varit åt att tvånglöst få
ge sig hän åt sin fabuleringslust. Sällan om
någonsin var han i detta överdådiga
gossehumör, och det är svårt att tänka sig hans
bistraste kritiker och opponenter kunna
behålla sina sura miner inför detta brunnskar,
som till på köpet förunnats förmånen att
få sina former blankade och nötta av
lekande och klängande barn. Men när de
kinkiga titta upp mot den store Poseidon
få de åter bruk för de sura minerna. Det kan
ej hjälpas att man får ge dem rätt: den
väldige sjöguden lider av alltför mänskliga
ofullkomligheter i proportioner och
modellering och röjer att det tålmodiga
genomförandet icke kommit den lyckliga
dekorativa inspirationen till hjälp i den
utsträckning som man kunnat önska. Poseidon har
varit ett föremål för den populära
konstkritiken — liksom på sin tid museifasaden
och Götaplatsen. Han har figurerat i revyer
och på maskerader och harangerats i
spalterna allt emellan. Men han står nog rätt
trygg i sitt »badkar». Om man en vacker dag
skulle vilja byta ut honom eller flytta bort
honom, är det ej osannolikt att menigheten
skulle sluta upp till hans försvar. Ty han
har humor, och han är icke banal. Han är
bättre än många oklanderligt modellerade
bronsgubbar och bronstanter.
Och så till sist — det bästa.
Konserthuset, där akustikens problem synes löst som
det aldrig lär ha skett i vår tid och där man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
