Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
klingar som en underton i de tidsenliga
programdikterna. I »Carolus Linnæus» talar
Snoilsky forstående om den svenska
nationens »förtviflade farväl» »till den fagra
storhetsdrömmen», och den svenska statens
aktuella politiska ställning tecknas här i
versrader, som ha samma klang av bitter
saknad som stroferna i »På promenaden i
Florens»:
Världens stolta gång därute fattigfolket mer ej rör,
Seger, makt och ära borta — hvad finns se’n att lefva
för?
Det ljuder en ton av saknad och bitterhet
också i den 1883 publicerade dikten
»Höstdag vid Schwedenstein». Sverige hade förr
innehaft hedersplatsen vid det stora minnets
fest. Men–-
På de stores skådebana
Vardt en främling du.
Gustaf Adolfs härskartanke
Tänka andra nu.
Under tidens tunga fotspår
Intet synligt blef
Af den gräns, som bortom hafvet
Han med svärdet skref.
Mellan oss och dem härute
Östersjön går hvit,
Och vårt namn ur bruset tränger
Sällan öfver hit.
Segerns char, den sednast körda
Världens blickar har.
Jernets ålder döper ständigt
Nya fält och dar.
Ryktets sorl ej festligt mera
Fyller höstlig lund,
Förr’n en sekeldag ånyo
Rubbar minnets blund.
Snoilsky försöker här som ofta trösta sig
med att en ny uppgift väntar Sverige inom
dess egna gränser, och han framträder
såsom humanitetens och upplysningens
riddersman, men han kan liksom inte låta bli
att med sina blickar söka sig tillbaka till
de förflutna stora dagarna.
Sitt mest omedelbara och storslagna uttryck
har denna storsvenska stämning för övrigt
fått i de båda förut i samband med Snoilskys
Karl XII-beundran berörda dikterna »Olaus
Rudbeck» och »Stenbock vid svarvstolen» i
»Svenska bilder». I den förra dikten visar
Snoilsky en än djupare och varmare
förståelse för den svenska stormaktsandans yver-
borna manifestationer än under
ungdomsåren. Han tar sin samtid här rentav i
upptuktelse för dess småleende nedlåtenhet mot
den stolta i6oo-talspatriotismen. Snoilskys
egen erfarenhet hade gett honom ett annat
perspektiv.
—–Du nya tid
Som hånar hans drömmar, glöm ej därvid,
Att namnets klang var en annan,
Då än från Leipzigs och Warschaus dar
Den minste bar
Af gloria liksom ett skimmer på pannan.
Den svenske studenten i sliten dräkt
Bland fina främlingar trädde käckt
Till tysk och holländsk kateder.
Ett enda ord gjorde grinarn stum —
Romanus sum!
På yppersta bänken slog svensken sig neder.
»Stenbock vid svarvstolen» åter har blivit
det förnämsta uttrycket inte blott för
Snoilskys Karl XII-svärmeri utan också för hans
hänförelse för den gamla svenska
stormaktsställningen. Han tar här i diktens episka
skildring själv till orda och brister ut i en
varm lovsång till förfädernas stolta
stormaktsbygge:
Du byggnad af snille och hjältemod,
I svenska bröst oförgätlig,
Som sammankittats af trofast blod
I sekler med möda omätlig,
Du Karlars kärlek, Gustavers hopp,
Du Svea-välde i Norden,
I fångens dröm byggs du åter opp,
Sen du har grusats på jorden!
I viss mån utgör detta av den varmaste
uppskattning burna utbrott det sista direkta
uttrycket för det snoilskyska storsvenskeriet.
Betecknande för dess känslostyrka är
emellertid, att det bara behövs en tillfällighet
för att dess hjärtesträng åter skall börja
ljuda. När Snoilsky en majdag på Skansen i
slutet på nittiotalet skymtar Karl XII:s
bussar i vimlet slår hans gamla
svenskmanna-hjärta genast med hastigare slag:
I vimlet midt på fältet
Går minnets glans igen:
Blå rocken, läderbältet
Bland oss de vandra än.
Trots ali tidsenlig demokratism och
humani-tarism förblev Snoilsky i djupet av sitt
väsen således alltid aristokraten och
traditionalisten.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
