Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och Karl XII. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och Karl XII
Hon ser med brinnande längtan fram mot
den dag, då hon skall få böja sitt huvud »för
fläckfri hjälteyngling, betäckt af bragdrikt
damm», och hon knäböjer redan i tankarna
vid hans fötter, kyssande hans värja och
bedjande om fred. Hennes drömmar bli
emellertid aldrig verklighet. Hon nonchaleras
och förödmjukas av sina drömmars kung och
avspisas slutligen med förakt. Efter denna
förorättelse fylles Aurora av hat till den hon
förut älskat, men det är ett kärlekshat, och
det behövs endast, att hon får höra Augusts
triumfrop över Pultava, för att hennes
fördämda kärlek på nytt skall bryta fram.
Man får naturligtvis inte utan vidare
identifiera Stenbocks och Aurora Königsmarks
inställning till Karl XII i de snoilskyska
dikterna med Snoilskys egen. Men man kan
konstatera, att den, som skrivit dem, i
varje fall inte kan ha stått likgiltig för den
unge svenske hjältekonungen, på något sätt
varit oemotståndligt fascinerad av honom:
en så hänförd Karl XII-apoteos som
Stenbocks-dikten finnes det inte många
motsvarigheter till i den svenska litteraturen. Snoilsky
har trots allt bevarat sitt ynglingasvärmeri
oskatt genom åren. Det är i stort sett också
samma uppfattning av kungagestalten som
möter i såväl mannaårens diktning som i
ungdomsdikterna: Karl är mannamodets och
rättrådighetens heros. Med de tegnérska
durtonerna blandar sig också nu som tidigare
romantiska mollackord. Anklingande i
»Aurora Königsmark» behärska de helt och
hållet »I Ryssland». Snoilsky snuddar här vid
uppfattningen att Karl XII:s olyckor
framförallt varit följden av ett hårt och oblitt
fatums skickelser: kung Karl har ödet emot
sig, han är hjälten i en tragedi. Han får inte
falla i lyckans och framgångens timma, ett
fallande löv förhindrar dödsskottet i den
moskovitiska vildmarken.
Bland bladen drog en isande fläkt,
Som komme Vintern, den kalla,
Som sade dess susande andedräkt:
Än får ej den mäktige falla!
Först vill jag andas frost på hans krans
Och rost på hans härdade klingor,
Först vill från steppen jag hämta till dans
De hvita, yrande flingor.
Hans fall på ärans och segerns höjd
Ej båtade Ryssland, mitt rike;
Först måste jag bädda i snön med fröjd
Den här, som ej hade sin like.
Samma inställning, som kännetecknar
Snoilskys förhållande till Karl XII, är i själva
verket också utmärkande för hans
uppfattning av stormaktstiden över huvud. Även
här kan man iakttaga ett ungdomligt
svärmeri, som på trots av miljöns inflytande och
programmatisk nyorientering bevaras genom
åren.
Vi ha redan hort de storsvenska
tongångarna ljuda i ungdomsdikten »Häfdernas röst».
Snoilskys första utländska resa kom i viss
mån att medföra en intensifierad
uppskattning av den svunna storheten. »På
promenaden i Florens» upplever han bland de dryga
representanterna för de europeiska
stormakterna hela bitterheten av att tillhöra en
liten nation. Ingen förstår hans språk; man
tror honom höra hemma i landet Tungusien.
Hans tankar gå därvid osökt tillbaka till
den svenska storhetens dagar.
Så der man aldrig brukat gissa,
då Carlars och Gustavers stål
så blanka och så segervissa
inpräglade mitt modersmål!
Nu sker ett misstag så förlåtligt,
se’n svärdet, se’n språkmästarn brast,
att Narva glömmes helt uppsåtligt
det märks vid första ögonkast.
Snoilsky visar nu också en fin förståelse för
den svenska yverborenhetens mest typiske
karolinske företrädare, för Olaus Rudbeck
och hans verksamhet. I sonetten »Rudbecks
Atlantica» i sonettsamlingen av 1871 kommer
både respektfull vördnad för den gamle
fantastiske storsvensken och saknad efter
en tid, som kunde skapa sådana män, till
uttryck:
Fossile patriot! Du gåtlik blifver
För den, som ej sitt hjärta värmt, som du,
Hos segerfanor, ack, som multnat nu!
Under sin mannaålder rycktes nu Snoilsky
visserligen med av åttiotalets pacifistiska
och humanitära stämningar, vilka kraftigt
bryta fram överallt i diktning. Han höjer
här den fredliga bragdens, den oblodiga
segerns lov, så i ett flertal av »Svenska bilder»,
t. ex. i »Carolus Linnæus», »Slottsherrn»,
»Hattar och mössor», och i andra dikter,
»Höstdag vid Schwedenstein» m. fl. Men han
kunde dock aldrig riktigt betvinga sitt
storsvenska svärmeri, som mången gång t. o. m.
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
