Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar r i e
Josef Kjellgren.
gruppen »Fem unga»; till hans vers om
fabriksvisslor och lastsmackar och fyrskenets
sömnlösa öga utanför Dover ha sedan kommit
reseböcker med lyriskt koncentrerade
intryck av ett annat Europa än turisternas.
Hans debutbok som berättare skulle ha
hälsats som det märkliga litterära tidstecknet,
om den kommit ut för några år sedan, då
det var modernt att efterlysa det kollektiva
arbetets roman; och den skulle kanske då
gjort en hel del litteratur överflödig. Nu har
den måst göra sig gällande enbart genom sin
kvalitet. Det är nämligen riktigt, att
åtskilliga av motiven numera kännas igen; de ha
blivit utnyttjade på andra håll, men icke
med sådan konstnärlig säkerhet. Även Josef
Kjellgrens prosa hör till en stil art som man
nu hunnit bli van vid; men den är sobrare
och precisare än hos gruppkamraterna, har
säkrare kultur och kan t. o. m. någon gång
låna sig en åt vändning med löje i, utan att
tappa stilartens specifika lyriska resurser.
Boken handlar om arbetsstyrkan vid ett
brobygge i Stockholm — man tänker närmast
på Västerbron. Det är folk från olika håll,
med brokiga öden bakom sig och ovissa öden
framför sig; men i vilken barack de än hålla
sitt intåg, bli de strax inneslutna i den
självfallna, värmande och hjälpande
gemenskap, som blivit arbetarklassens särskilda
livsvillkor och livsideal världen över under
namnet solidaritet. Deras tideräkning
ut-mätes av brobyggets framskridande; det
markeras i boken genom att stycken av
arbets-journalen anbringas som vinjetter mellan
kapitlen — även detta ett förut prövat, men
verkningsfullt och riktigt konstgrepp. Men de
äro inte brobyggets slavar — hela skildringen
protesterar mot bilden av de homogena
proletärmassorna med nertrampat känsloliv och
skumma ögon och utplånade ansiktsdrag; det
är fria och starka och ibland muntra män
med utpräglade individualiteter, som
representera de flesta människosorter; deras
temperament och filosofier skära sig i långa och
skarpa debatter, och det är ingen ända på de
färgrika och säkert turnerade historier de ha
att berätta. Solidariteten hindrar dem icke
att leva var sitt liv under var sitt öde; men
så en kväll, då familjerna var för sig umgås
med sina bekymmer, kan det hända att ett
instrument spelar upp någonstans i baracken;
där är lytt, ett annat instrument i en annan
lägenhet faller strax in i sin stämma, och så
ett tredje — och så infångas hela baracken
i någon av de enkla symfonier, som det kan
dansas eller marscheras efter. Barackernas liv
kan te sig som idyll ibland; alltför mycket
idyll, menar Ivar Knut Eld, kallad »Eld i
var knut», asketen och troskämpen som läser
ryska om nätterna och icke vill ha öga för
annat än det enda nödvändiga:
arbetarklassen kan få sin kraft förspilld och förfela sin
säregna kulturmission, om den låter sig
distraheras av den livets mångfald dess folk
redan har tillgång till och om den inte sätter
sina krav på nya livsformer högre än till den
småborgerliga standarden med tryggad
utkomst och egen båt och stuga. Det är en tes
han gärna utvecklar, när baracken slår sig
lös på sommarutflykterna till närmaste
Mä-larö; han får svar på tal också, både av
den praktiska klokhetens män och av dem
som kunna ge sig hän åt ett sommarögonblick;
men hans fråga återljuder genom hela
romanen.
Den får dov resonans av det som fyller
baracken med ängslan, så snart idyllen släpper
sitt tag: det yngre släktledets öde under
arbetslöshetens hot. Det finns ett enda rött och
varmt stänk i historien om barackens
ungdomar: den studiecirkel duktige Helmers
kärlek till den arbetslöse urmakarens dotter, som
blir ett stycke vacker lyrik, där
sexualroman-tiken adlas icke endast av fin vårlighet, utan
framför allt av de två ungas solidaritet med
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
