Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Ivar Harrie. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
enbart snurriga. Människoskildringen göres
undan med grova streck och bjärta kulörer.
Emellertid har man rätt att vänta åtskilligt
för framtiden av denne författares
strömmande berättarglädje och våldsamma,
otrött-ligt situationsskapande fantasi. Han är till
sin litterära läggning ännu mer än brodern
Gösta sin faders son.
Närmare den Hellström-Wägnerska
kompositionstekniken står en äldre författare,
Albert Viksten. Den samhällskris han vill
skildra kan alldeles exakt bestämmas till tid och
rum: det är hungerdemonstrationerna i Ådalen
år 1917. Det har alltså blivit en historisk roman
— men om ett stycke historia, där Albert
Viksten själv var med som ung reporter. Det i
boken, som är reportage och krönika, verkar
också ytterst tillförlitligt och har fått både liv
och kraft. Halvsvältens kristidsnevroser, den
upphetsade väntan på någonting avgörande
som måste hända, den lurande misstron mellan
folkgrupperna, stämningsvågorna av desperat
revolt, som när som helst kunde slå över i
uppsluppet feriehumör — det är alltsammans
säkert iakttaget; de scener där massan agerar
ge starkt intryck av de framvällande
arbetarskarornas dynamik, och förf. har ett tränat öga
för de olika sorterna av revolutionsledare —
särskilt för uppviglaren Gelin, desperadon ur
eländets bottendy, som i det allmänna kaos
får sin chans att ta hämnd på livet och
människorna. Däremot brister Vikstens
gestaltningsförmåga alldeles inför de hyggliga
människor, vilkas intima konflikter, betingade av
de historiska händelserna, skulle bilda
romanens intrig. De äro tecknade efter schablon
och säga vackra saker ur böcker; och de
kapitel som handla om den änglalika
sjuksystern och den kristuslike doktor Harving
hoppar man helst över, fastän de innehålla
bokens vackert tänkta och säkert äkta
kända sociala förkunnelse. — Hos Hans
Botwid blir strävan till en episk teknik med
rik och spännande handling alldeles särskilt
märkbar, därför att den innebär ett modigt
och målmedvetet försök till litterär
självförnyelse. Botwid har framför allt varit
ångest-nevrosernas tolkare; och hans berättarkonst
har helst isolerat ett eller annat enskilt fall
för smärtsamt inträngande analys. Nu har
han tydligen fruktat att stelna i specialistens
vanemässiga handgrepp och småningom få
också sitt synfält sammanträngt. Så har han
lagt upp en roman i stort format, med ett
myller av personer, långa händelseserier och
vidsträckta sociala perspektiv. Axel Krans var
dräng hos hästslaktar Hökenberg,
envålds-kungen i Vretensborg strax utanför
Stockholms stadsgräns; efter den väldiges död
armbågar han sig upp till att bli hans
efterträdare både som samhällstyrann och äkta man.
Han ådrar sig avund och befogat hat, han
har att kämpa mot parvenyns inre osäkerhet,
blamerar sig, prostituerar sig, drives till svek
och övervåld och dårskaper; men han kommer
fram dit han vill. Den fiende han inte kan
besegra är äldste styvsonen, den legitime
kunga-ätt! ingen, som hämtar kraft och mod av sin
pojkkärlek till Irene, den flicka Axel Krans
en gång svek för änkan Hökenbergs skull.
Men när Björn Hökenberg som vuxen
kommer tillbaka till sitt arvrike, mottar han det
erbjudna samkungadömet. Riket har blivit
förändrat: Vretensborg är en framåtgående
förort, spårvägen har dragits dit, och
storkapital är investerat i dess planmässiga
bebyggelse. Och detta är Axel Krans’ verk;
usur-patorn var en riksbyggmästare. Leken, som
alltid fortsätter, heter »storma höjden»; det
ha Axel och Björn gjort, var från sitt håll;
de mötas däruppe och förenas i sitt
gemensamma nya värv: att försvara höjden mot
nya stormande skaror. Boken är avsedd som
ett kraftprov; det är den också, men
ansträngningen är onekligen märkbar. Det är knappast
i en stämning av glad befrielse som Hans
Botwid riktar in sin konst på kraftig aktion,
färgrika tablåer, drastiska uppträden; i de
obevakade ögonblicken dras hans fantasi
alltjämt åt olustsensationernas och
ångestupplevelsernas håll; livet i Vretensborg kan
komma att te sig underligt inklämt, förpinat,
vanställt av otrevligheter i en ängslig spökdager
— och det var inte meningen denna gång.
Fortfarande kommer Hans Botwids konst
bäst till sin rätt i studiet av ömtåliga och
misshandlade pojksjälar; där är han suverän.
På vårsidan 1935 sades det gärna, att
den dokumentariska proletärromanens roll
var utspelad, och att psykoanalysen var
ihjälkritiserad; det var de två oftast nämnda
exemplen på gårdagsföreteelser, som kunde
avföras från räkningen. Hösten samma år
medförde dels den kanske mest renodlade
svenska proletärromanen, dels den första
svenska berättelse där konstnärskapet
påtagligt frigjorts av den psykoanalytiska
människotolkningen. Sjömannen Josef
Kjell-gren debuterade på sin tid som lyriker i
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
