Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
La ur i n
alltför ofta, tillkonstlade amerikanske
författaren någon gång kunde vara »i åthävor
befunnen som en människa».
Åter en gång betänkte man sanningen i
Goetheordet, då man såg denna borgerliga
miljö, som många skulle tycka vara tråkig:
Greift nur hinein ins volle Menschenleben!
Ein jeder lebt’s, nicht vielen ist’s bekannt,
Und wo ihr’s packt, da ist’s interessant.
Skalden ser — det gör han här — nytt och
friskt på ungdomens vånda och lycka.
År 1906 utspelas den behagliga, lätt
humoristiska komedien i en liten stad i Connecticut.
Kanske har O’Neill tänkt på sig själv, då
han beskrev unge Richard Miller, frossande
i upproriska känslor och djärva diktarord
om lastbara och sköna kvinnor, hittade hos
stora skalder, citat som med skäl verkade
hemska på hyggliga puritanska borgare och
som ljödo skrämmande även i lilla Muriel
McCombers öron, ehuru då hon i månskenet
lutade sitt huvud mot, man hade så när sagt,
Master Richards bröst, där de sutto i den på
stranden uppdragna roddbåten, väl förstod
både diktarordens värde — efter som Richard
tyckte så ■— och trodde på Richards oskuld
i alla avseenden, trots att han strax förut
med »en ryslig flicka» druckit sig plakat.
Åskådarna till denna alltigenom vackra och
äkta kärleksscen visste, att hon hade
fullkomligt rätt. Det låg en rörande frid och
ingenting av teater över lilla Muriels—Signe
Hassos anlete, då hon fann ro vid den unge
Richards breda men ungdomliga bröst.
Ännu en gång visade sig Sture Lagerwall
kunna ge den manliga ungdomligheten och
den nästan fullvuxne gossens oroliga hjärta
med en liten nyans av alldeles lagom komik.
Mamman Essie Millers—Frida Winnerstrands
moderliga oro och sammanhang med sonen
påminde oss om, att moderskänslan är lika hos
en australnegress och hos en borgerlig fru i
New England. Kostlig och även den kanske
lika över hela världen är scenen, då fadern Nat
Miller—Olof Winnerstrand stammande skall
för sonen förklara det sexuella mysteriet.
Mamma Essies bror, den ovederhäftiga
njutningsmänniskan Sid Davis—Carl Barcklind,
älskades, skall man säga hopplöst eller
hoppfullt, av den halvgamla förtjusande systern
till Nat, Lily Miller—Märta Ekström. Det var
en egendomlig charm över henne, trots att
hon var så full av plikt, »ett ord som sticks»;
men kärleken, som »tror allt och hoppas
allt», kastade sitt sken omkring henne och
tog bort det hårda. Man klagar på den
avslutande biografkyssens längd. Här blev
familjens försoning med Richard kanske något
litet för utdragen, men det var helt naturligt,
ty optimistiska människor vilja gärna taga
ut så mycket som möjligt av vad livet ger
av frid- och fröjdmoment.
Själv vill jag gärna dröja litet vid det
sällsynta nöjet att en O’Neillpjäs efterlämnar en
behagsstämning.
Vilhelm Mobergs bondpjäs Hustrun gavs
i höst ett par gånger på Dramatiska teatern.
Den förklarades, skriver Moberg, redan för
många år sedan av dåvarande teaterchefen
»vara alltför äkta att tagas om hand av
’teaterbönder’!» Det är väl ej alldeles uteslutet,
att Dramatiska teaterns ledare med detta
mot hans eljes av honom så högt skattade
teater något ofryntliga yttrande velat på ett
mot författaren älskvärt sätt säga, att han
ej trodde stycket skulle gå så många gånger.
Och hade han denna förmodan, visar det sig
nu att den var fullkomligt riktig. Stycket
spelades i huvudsak förträffligt, men publiken
visade genom sitt uteblivande att den ej var
mycket intresserad av allvarliga bondpjäser,
åtminstone då de äro äkta. Både på teatern
och i verkligheten ha bönderna under detta
århundrade förändrat sig mycket.
Bondeförbundet är något rätt olikt lantmannapartiet,
och bondtyperna på teatern stå nu ej förläget
och bita i hatten utan känna sitt värde, och
bönderna ha lärt sig åtskilligt av folkhögskolor,
folkbibliotek, biografer och radio. De veta,
att de för sossar dock alltid äro bassar och
hjärtligt illa omtyckta, trots en viss mörhet
i munnen då det passar.
Det var starka saker den utmärkte
författaren bjöd på. Det »händer» ibland ting i
en bondstuga, den må vara gammal och av
knuthugget timmer eller ny med pärlspåntade
bräder, ej minst om den unga hustrun har
»det», och det hade hon i detta fall i högsta
grad, om man ej föredrar att använda den
folkliga benämningen »fan i kroppen». För att
få gifta sig med grannen Mickel Knutsson,
sin älskare — det finns sådana ej bara i
Paris utan också på bondlandet —, eggar hon
upp sin egen dräng Jonas att skjuta den
beskedlige maken Jakob Hjelm. Allt händer på
ett par timmar en vårkväll i köket hos
Hjelms, där en skarp strid om herraväldet
utkämpas mellan svärmodern Johanna—fru
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
