Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r in
Stycket var denna gång gjort till en
Car-neval de Venise, och det låter nog
musikaliskt men var i alla fall med vridscenen, som
snurrade karusellartat, ganska oroligt. Tänk
att denna nyttiga inrättning kan så ofta
missbrukas. Det är både fult och löjeväckande
att se människorna åka med på jättesnurran.
Utled såg man på de ständiga ombytena.
Fantasien måste ideligen avkopplas. Mycket
stördes man även av de leksaksproportioner
som gondoler och andra rekvisita hade.
Illusionen bör väl nog till en viss grad vara en
realitet i uppsättningen. Men ståtliga
dräkter hade man, och det var gott om vackert
folk. Och tacksam måste man vara att ej
juden, ockraren, var klädd i nött redingote
och Dogen—Olof Widgren i välsydd kavaj.
Här var han den stilriktigaste av alla med
det magra karaktärsfulla ansiktet under
dogemössan som ett Giovanni
Bellini-por-trätt. Den förnämsta rollen, Shylock, spelades
med imponerande auktoritet av Gösta
Ekman. Efter en Shakespeare-föreställning får
man ofta av de invigda höra, även då scenens
storheter utföra rollen, att man hade önskat,
att den toges på ett annat sätt, och att andra
sidor än starkare, än mindre starkt skulle
understrukits. Man brukar också ej sällan
slå vederbörande i huvudet med föregående
stora rolltolkare. Ekman hade stor pondus
och både omväxling och enhet i sitt spel.
Det fanns stil i allt, också i de lika smakfulla
som glänsande orientaliska dräkterna. Tänk
att Shylock ansåg sig ha råd att beställa
sig så dyrbara dräkter! Härlig och väl
framhävd av regien var scenen med juden
Tubal och Shylocks övergång från triumf
till förtvivlan och tillbaka igen. Och i
domstolsscenen fick man vara med om hela
känsloskalan i varje behagfull och
uttrycksfull orientalisk gest och klarast i det semitiskt
sköna gubbanletet. Hans utförande av det
ofta citerade: »Jag är en jude, har ej en jude
ögon» etc. verkade förvånande aktuellt. Många
tänka väl: hur judiskt är ej detta att vilja
skära ut ett skålpund kött ur sin hatade
gäldenär, men enligt de tolv tavlornas lagar i
det gamla Rom fingo borgenärerna rätt att
skära ut ett visst kvantum kött ur gäldenären,
och man hade förutsett, att formalistiska
invändningar kunde göras, ty det hette i lagen:
»om man skär ut mer eller mindre, kan detta
ej räknas till last». Och så försökte man tvinga
Shylock att döpa sig. Man kommer att tänka
på den tyske prästen, som då herr Itzig ville
låta döpa sig melankoliskt sade: »Ja, Herr
Itzig, ich will es versuchen.» Var tid har sin
rättskänsla, och vår samtids uppfattning i
judefrågan är icke så mycket att skryta med.
Schück framhåller, att man med »milt» våld
eller mot kontant ersättning ända till 1870
årligen döpte ett antal judar i Lateranens
baptisterium i Rom. Antonio—Carl Ström var
väl oberörd av den förestående finansiella
operationen. Är det ej ett fel av honom att han
icke visar någon nervositet, när han skall få
hjärtat utskuret? — Det är svårt att tänka
sig en behagligare renässansyngling än Bassanio
i Åke Ohbergs välväxta gestalt. Det har
framhållits i litteraturen, att Portia skall vara lika
vis som ung. Det var icke Karin Ekelund.
Däremot var hon som Portia lika rik som hon
själv är vacker. Hon var som en Tizian- eller
Tintoretto-skönhet. Om någon illusion vid
domstolsscenen kan det väl ej vara fråga. Nu
när det finnes kvinnliga juris doktorer och
en och annan av dem är vacker, skulle hon
kunna få vara vacker kvinna även inför
domstolen. Men här är det en saga det gäller, och
då får man tro på att hon skall föreställa
en rätt ungdomlig herre, som trots sin
lärdom icke hunnit till målbrottet.
»Köpmannen i Venedig» är en vacker saga
med omöjligheter, med ställen av djup
mening, med hemskhet, med skönhet och med
poesi. Den har nu i den Shakespeareska
formen berättats i nära 350 år, och ännu tycka
vi den är rolig, vacker och gripande.
Wärdshuset Vita hästen — Im weissen Rössl
—, stor operett av Hans Muller, musiken
av Ralph Benatzky, gavs på Oscarsteatern
och ligger sålunda egentligen ej inom
ramen för dessa teateröversikter. Adjektivet
stor förtjänar stycket endast i ordets
betydelse av massor med folk. Ett trettiotal
personer stå på programmet, och dessutom
uppträda tjogtals sprattlande, i de otroligaste
dräkter klädda, uppslitsade, urringade och
bar-benta damer, betecknade som ladugårdspigor,
serveringsflickor eller städerskor. Det fanns ej
ett spår av äkthet i stycket, som dock blivit
förlagt till Tyrolen, detta bondland som i sin
bondskhet i verkligheten är »echt und
ur-wüchsig» i sällsynt grad. Jo,
Marquarsteiners-truppens tyrolerdans och klampande med
tjocka, spikbeslagna kängor hade den rätta
kraften, och Irmgard Wickenhäuser joddlade
så naturfriskt, att man frågade sig om ej
åtminstone jodd landet till skillnad från den
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
