Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
mistiska skådespel »Juno och påfågeln»
uppfört. Dess slutreplik »Det går åt helvete med
hela världen» uteslöts, då »Juno och påfågeln»
1927 spelades här, såsom varande alltför stark.
Den kunde gott användas som »le mot de la
fin» i »Innanför grindarna». Denna pjäs i fyra
scener har en blandning av symbolik och
realism. Ringdanserna och övriga dansfigurer
äro inövade av Jeanna Falk, och sångerna,
irländsk folkmusik, kompletterad av Hilding
Rosenberg, allt uppfört under medverkan av
Stockholms studentteater, äro det ljusa
inslaget. Särskilt tilltalande är det livliga
teaterintresse som huvudstadens studentkår visat.
Hemskhet, som led och kved och stönade,
fanns det gott om i alla fyra scenerna, som
under var sin årstid utspelades inom en
Londonparks grindar. Liksom i Hyde Park fanns det
här folktalare, av vilka somliga från sin
talarstol talade mot, andra för Gud. Sarkastiskt
framhölls en biskops—Sture Baudes
misslyckade försök att komma i kontakt med
folket. Han tycktes ha varit i kontakt med folket
en gång förut i sin ungdom, och resultatet
blev då det flickebarn, som egentligen är
styckets huvudperson. Hennes »position in life»
anges i programmet som sköka—Elsa
Wid-borg. Dylika personer ha under olika, än
hövliga, än ohövliga benämningar behandlats i
litteraturen. De voro omtyckta i den gamla
grekiska komedien. I evangelierna ha de en
viss betydelse genom den ödmjukhet, de som
fore detta stora synderskor anses ha, och den
mera djupgående och renande ånger, de
representera. Och så ha vi la dame aux
camé-lias, men hon är så dygdigt tremulerande,
att hon, ehuru hon skänker bort sin
briljan-terade klocka, icke kan räknas som en riktigt
förtroendeingivande demimondaine, eller för
att använda bibelns ord sköka. Det är ej lätt
att säga, varför författaren tyckes anse, att
styckets prostituerade skulle, som det tyckes
framgå av slutorden, vara nummer ett i etiskt
avseende. Spelade bäst, det gjorde hon. Det
var trots och förtvivlan och en mäktig ton
av anklagelse och en hänsynslöshet, här
alldeles på sin plats, i hennes spel. Det
eruptiva och fasan fingo fulländade uttryck. Den
rätta kraften och det stora hatet funnos också
hos hennes moder, Den gamla, spelad av den
mycket förtjänstfulla skådespelerskan Hjördis
Pettersson.
Jag visste ej, att Per Lindberg, ofta genial
regissör, kunde själv spela teater med
naturlighet och säkerhet. Här lyckades han i sin
Fot. Aimöerg & Preinitz.
Köpmannen i Venedig. Gösta
Ekman som Shylock.
lilla roll som Ateisten, en titel som gör sig
illa på ett visitkort.
Talet, som strömmade under hela
skådespelet, blev mot slutet vattenfallsartat. Skulle
jag rädda mitt liv med att tala om, vad
författaren velat säga annat än det, att livet,
som Hjalmar Söderberg en gång i en
stambok uttryckte det, är katten så besynnerligt,
skulle jag icke kunna göra det. Och jag är nog
oförsynt att tro, att ingen annan kan göra
det heller.
Även det i många avseenden bristfälliga
uppförandet av Shakespeares Köpmannen i
Venedig på Vasateatern skänkte mycket av
den mäktiga poesi, som strömmar genom
skådespelet, ej minst i slutscenen, som
särskilt har en lyrisk musikalisk klangbotten.
Shakespeare går så långt i att tro på orden
»bose Menschen haben keine Lieder», att han
säger:
Den man, som ej inom sig har musik
och icke rörs av sköna toners endräkt,
är böjd för svek, bedrägeri och rov.
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
