Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Harry Blombergs Natt över havet gjorde
en riktigt dysterkvist, om också ej på det
sätt som det var menat. Ämnet, en
erotisk upplevelse på en valfångststation och
därav följande svartsjuka, har till en viss
grad likheter med »Elna Hall» av Ernst
Did-ring, endast med den skillnaden, att Didrings
skådespel var ett av de mycket få svenska
dramatiska mästerverken, under det att »Natt
över havet», trots vissa förtjänster i dialogen,
verkade på många pinsamt oäkta.
Situationen är dock dramatisk. Doktor Raub—Ernst
Eklund är ute på en vetenskaplig
expedition och har av storm hindrats att på utsatt
tid komma tillbaka. Hans hustru Agnes—fru
Alice Eklund — här fick man nöjet att återse
henne, tyvärr i en mycket svag pjäs — är
lämnad på valstationen och för där ofantligt
långa konversationer med kapten Stensrud—
Einar Axelsson. De tala båda om en
situation de haft gemensam för länge sedan, då
ett visst tycke uppstått, och detta och den
långa samvaron i ensamheten gjorde att
de icke bara ville söka sömnen, då de
gingo upp till sovrummen. Några, icke
många minuter, sedan de gått upp till
sovrummet, inträder mannen
oförhappandes i det tomma sällskapsrummet. Vad de
två önskade föreföll tydligt, och misstanken
att den brottsliga handlingen var fullbordad
var hos maken förklarlig om också oriktig.
Alla tre sätta sig nu kring bordet, kaptenen
och hustrun något »tumelumske i hodet», och
maken börjar ett längre anförande,
underförstått påpekande, att han visste hur de haft
det med varandra, varigenom han väcker en
synnerligen ogemytlig stämning, skärpt
genom att han lägger sin revolver på bordet. Och
väl var det, som vi snart skola finna, och i
allra högsta grad fördelaktigt för hans äkta
hustru. Vid ropet att en båt anlänt skynda
kaptenen och doktorn ur rummet, frun tar
revolvern och går ut i naturen. I början på sista
akten, då mannen och kaptenen med oro se att
revolvern är borta, misstänka de självmord.
Men det var bara för att titta på fågelbon frun
promenerat, och hon uppträder igen i det
lilla rummet, då genom den öppna dörren ett
skott riktas mot kaptenen av någon ovän på
stationen. Men skottet träffar fru Agnes mitt
i bröstet och sträcker henne till marken.
Med fasa lyftes hon upp av doktorn och
kaptenen och — döm om bägges tillfredsställelse
— kulan hade träffat doktorns revolver, som
hans hustru stuckit i barmen. Så blev hans
oförsiktiga viftande med vapnet till glädje
och nytta för allesamman.
När fru Eklund ej kunde göra något vidare
av rollen, förstår man, att den måste vara rätt
intresselös. Men Ernst Eklund skapade en ny
typ, fick något av bunden vresighet hos den
borstige doktorn och var i ali sin murrighet
och fnurrighet den enda riktiga ljuspunkten.
Styckets tillkonstlade uppränning och kanske
ännu mer dess solida tråkighet kan tjäna som
en ursäkt att man ej fick den svenska
allmänheten att se den eljes högt skattade
författarens drama mer än några mycket få
gånger.
På Blancheteatern spelades
Gatumusikanter, lustspel med musik av Paul Schurek.
Det måste ha haft sin tyngdpunkt i regien,
ty med stora bokstäver stod på programmet,
att Sigurd Magnusson var gästregissör. Han
säger själv, att denna lilla Wien-interiör är
»fordringsløs», och man vill tillägga »med skäl».
Alla i pjäsen uppträdande ha i programmet
förklarat sig ha fått ypperliga roller, och det
vittnar om, att de alla äga en wiensk
förnöjsamhet och äro fordringsløse de också.
Stycket är ofantligt obetydligt, något av
det enklaste jag sett på den
Stockholmsteater, där ej minst valet av pjäser brukar
vara så gott. Ibland har tonen något av
dragspelsmelankolisk sentimentalitet.
Att man då Fanny—Esther Roeck Hansen
styr, ställer och slamrar med grytorna vill
vara i köket, det är naturligt; men karlarnas
otympliga potatisskalning lämnar mig kall,
ehuru jag hör Sigurd Walléns tonfall med
glädje. Av en pantlånare, tillhörig Shylocks
folk och med det egendomliga namnet
Kristu-fek, hade Holger Löwenadler gjort en
»karak-tärsfull» typ av den sort, att han
underlättade polisens arbete och i allmänhet måste
plikta för ful uppsyn. Fräulein Schimzer—•
Aino Taube var lika vacker som han var ful
men hade dock den genre de beauté, som
gjorde, att hon i polisen troligen fick plikta
för vacker uppsyn.
Keith Winters skådespel »The shining
Hour» uppfördes på Blancheteatern under
titeln Livets gyllene ögonblick. Det är ett mörkt
och dystert stycke, ehuru ordet »shining» icke
är ironiskt utan talar om några korta gyllene
ögonblick, som troligtvis få betalas med lång
smärta.
Till en större lantgård i Yorkshire för Hen-
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
