Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
ry Lindley—Holger Löwenadler sin vackra
hustru Mariella—Esther Roeck Hansen,
av-utländsk men ej exotisk extraktion. Då hon där
får se sin svåger David Lindley—Magnus
Kesster, få hon och han »le coup de foudre»,
åskslaget, som är den erotiska facktermen.
Det var en Amors doublé, som 1700-talet
kanske skulle ha sagt. Mesmers ord, att kroppen
är en magnet, gällde åtminstone för Mariella.
Den tredje brodern Micky—Stig Järrel,
en karsk ynglingstyp, åkte också han
blixtsnabbt in i den vackra magnetiska
svägerskans trollkrets. Hon gjorde intet för det,
erfor snarare förskräckelse för sin attraktion,
och ansträngde sig, skall man säga
manligen eller kvinnligen, för att komma ifrån
allt detta och ville resa bort. Men hennes
man, som intet anade, förebrådde henne
hennes ombytlighet. Davids hustru Judy—
Gertrud Sjunneson spelades ypperligt, och det
var rörande att se, hur hon med stor
själskraft sökte tillbakahålla sin ångest och smärta.
Hon tar sitt liv för att ej stå den älskade
maken i vägen. Det kan hända stortragiska
saker mellan luncheon och afternoon tea på
en engelsk herrgård, liksom i urtiden i ett
palats på Kreta, där Afrodite och
eume-niderna rasade.
Med klar, icke det ringaste tillkonstlad
psykologi skildrar författaren, hur allt detta
kan ske, under det att det samtidigt resoneras
om kossor och kalvar, om ston och föl, om
tea and currant cake. Slutet förbluffar. Den
magnetiska damen är tecknad som en
hederlig och rättänkande, ej sofistisk person men
i högsta grad icke-konventionell. Hon anser,
att det ur högre synpunkt är riktigast att hon
skiljer sig från Henry och gifter sig med svågern
David, som av alla dessa händelser kommit
fullkomligt ur gängorna. Hur skall det gå
sedan? Det är en etisk-psykologisk fråga om
två samvetens »hållfasthet» av mycket stort
allvar och ett hemskt intresse. Elektriska
gnistor spruta i den stora skådespelerskans
framställning ur Mariellas ögon och kropp,
och det kan hon lika litet hjälpa som att en
katt, när den strykes efter ryggen, blir
elektrisk. Henry Lindleys framställare gjorde en
redbar, oromantisk typ på ett mycket
riktigt sätt. En maskulin natur, förbluffad och
förtvivlad över den situation, i vilken han
kommit, och rörande med den starke mannens
hjälplöshet var David, och Micky roade i sin
pojkcynism. Alla voro verkliga typer. Tvär
och torr men på något vis »omtycklig» med,
kan man våga paradoxen tvärhetens charm,
var Gull Natorp som systern Hanna. Det
är något mystiskt i att till den grad
sympatiskt kunna ge murrigheten, som endast hon
kan det.
Stycket var av ett betydande psykologiskt
intresse.
Bland de diktare och smädare, som under
1500-talet satte upp sina av hela Rom
uppmärksammade verser på den antika
marmorfiguren Pasquino, var Pietro Aretino den
förnämste. Vår smädediktare, Karl Gerhard,
som nu senast skrivit revyn Köpmännen i
Nordens Venedig, har visserligen blott då det
gäller förtjänster egenskaper som påminna
om den store italienske gisslaren. Han ser
oförskämt bra ut och vill nog också som
Aretino betraktas som »una meraviglia
terri-bile», ett fasansfullt under.
Till sitt forum har han »folkan», och på
denna folkteater uppför han sina mondäna
skildringar av vad som har hänt. Det finns
en romantitel »Olycklig för sin skönhet». För
den är Karl-Gerhard icke olycklig men väl
för sin intelligens. Alla, även icke-hoppare,
veta hur svårt det är att öka
höjdhoppnings-rekordet. Hjärtlöst betraktar publikum
vederbörandes försök att överträffa sig själv i
kvickhet.
»Men nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla»),
heter det efter varje brass elakheter i en
av de mest omtyckta kupletterna i årets
revy.
Om man vill följa detta vänlighetsråd i
denna anda, kan man till att börja med
säga om det nya huset, den nya teater, som
Stockholm fått vid Östermalmstorg, att dess
fasad verkar lika monumental och vackert
formad som salongen är ombonad och
behaglig samt att dess akustik är lika förträfflig
som anordningarna i garderoben äro
praktiska. »Men nu ska vi vara snälla.»
Somliga tidningar voro i mitt tycke litet fot
»snälla» i sina giftiga recensioner, ty man fick
verkligen en hel del behagsensationer i revyn.
Ej bara elegant och intelligent är den store
»Samfundsrefser» utan också en energisk och
dugande teaterdirektör, vilken sannerligen ej
som Sjövall behöver snåla utan är så
frikostig, att han låter Grünewald måla, den
här gången med stor framgång, och engagerar
nästan alla storheterna på området vid sin
teater. Lika lustigt skriven som briljant fram-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
