Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Marcus Ehrenpreis. En kultursyntesens man. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lydia Wahlström
enda blankt kartblad för de flesta s. k.
arier. Bestämt skulle även en del av våra
kristendoms- och historielärare stå sig slätt
vid en tentamen på korstågens betydelse
för uppkomsten av judepogromerna, eller
på Luthers i början välvilliga men sedan
hatfulla uppträdande mot judarna.
Om denna okunnighet i någon mån
börjat skingras, så beror det delvis på att den
senaste tidens judeförföljelser i Tyskland
berett mark för Ehrenpreis’ böcker, som
med sällsynt objektivitet behandla en
historia, som eljest väl skulle kunna inbjuda
en jude till lidelsefullt partitagande.
Innan Ehrenpreis vid 45 år kom till
Sverige, hade han bakom sig en rik
verksamhet som representant för judisk kultur
på olika håll inom Öst-Europa. Så gott som
omedelbart sedan han i Erlangen vunnit
doktorsgraden på en avhandling om
emana-tionslärans utveckling i Kabbala på
1200-talet, fick han vid 26 års ålder tillträda
en befattning som rabbin i den lilla staden
Djakovar i Kroatien. Under denna tid
kallades den unge rabbinen ibland till
medhjälpare åt Teodor Herzl, den moderna
zionismens egentlige upphovsman, vid
förberedelserna för den allom bekanta judiska
överflyttningen till Palestina. Då zionismen
emellertid efter Herzls död fick en alltmera
politisk karaktär, drog sig Ehrenpreis efter
1908 från det aktiva arbetet och nöjde sig
med att i tidskrifterna verka för vad han
uppfattade som zionismens egentliga
ändamål. Eftersom Palestina ju omöjligen kan
räcka till för ens en avsevärd del av
världens 16 miljoner judar, vill Ehrenpreis, att
det skall bli vad England redan blivit för
de överallt utposterade engelsmännen,
nämligen ett hem, där de då och då kunna
uppliva en urgammal tradition, och en
stödjepunkt, dit deras längtans tankar kunna gå.
Under de första 14 åren av 1900-talet
var Ehrenpreis överrabbin i Bulgarien, där
han också för sina landsmän hade en
politisk ansvarighet, vilken förde honom i liv-
lig beröring med regeringen och skaffade
honom konung Ferdinands aktning och
tillgivenhet. Det blev ingen lätt uppgift han
fick bland de till omkring 45000 uppgående
sefardiska judarna, som troget bibehållit
sitt gamla kastilianska språk, spaniol,
sedan de på 1500-talet nödgats fly undan
förföljelserna i Spanien. Det gällde att med
hjälp av två för rabbinen nya språk,
bulgariska och spaniol, söka få upp de
bulgariska judarna ur den försoffning, vari
turkväldet försatt dem, och han lyckades,
fast det sedan utbrytande världskriget till
större delen tycks ha ryckt upp hans
lovande plantering. Men vid krigsutbrottet
hade Ehrenpreis redan antagit kallelse till
överrabbin i Stockholm.
En judisk rabbin måste i stegrat mått
kunna äga sitt folks förmåga av
assimilering, och i medelåldern visade sig
Ehrenpreis ha kraft nog att genomgå en
omplantering, ännu starkare än den som fordrades
för flyttningen från nuvarande Jugoslavien
till Bulgarien. Efter tio års vistelse i Sverige
stod han t. o. m. färdig att i en rad av
arbeten på Sveriges språk nedlägga ett helt
livs erfarenheter av kampen för sitt folks
förnyelse genom den moderna kulturens
sammansmältning med judisk tradition.
Han förenar reformjudendomens
uppskattning av nya värden med den konservativa
judendomens pietet för de gamla. Han vet,
att judarna genom ett fullständigt
uppgående i de nationella nütidskulturerna skulle
förlora just den egenart, varigenom de
bäst kunna tjäna de främmande folken.
Vad han kräver är icke självuppgivelse,
utan en inlevelse, där judendomen åt sina
adoptivländer kan ge sitt bästa, därför att
den ständigt hämtar kraft ur den
monote-istiska rättfärdighetsreligion, som alltjämt
är Gamla Testamentets budskap till folken.
Ehrenpreis’ stora patos är detsamma som
profeternas: judendomens uppgift mindre
som en ras än som en kyrka med sin egen
ideella mission bland folken. Och det som
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
