Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Marcus Ehrenpreis. En kultursyntesens man. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Marcus Ehrenpreis
särskilt i dessa dagar måste göra denna
uppgift aktuell, det är, att judarna av ren
självbevarelsedrift måste arbeta för
pacifismen.
Det är en sådan internationell
förkunnelse, som det varit Ehrenpreis’ ärende att
framföra på ett otal språk — än på hebreiska,
jiddisch och spaniol, än på slaviska språk
och än på tvska, franska, engelska, italienska,
spanska och holländska. Han skulle säkert
kunna instämma med Paulus: »att upprepa
detsamma är för mig icke besvärligt, men
för eder nyttigt.» Och även som talare
vädjar han med sin skarpa intelligens icke
förgäves: också kristna samlas inte sällan
kring hans predikstol i synagogor på skilda
håll inom landet. Från den svenske
överrabbinens arbetsrum utgår alltjämt, mutatis
mutandis, en fläkt av samma ekumeniska
anda, som en gång talade så starkt från
Nathan Söderbloms arbetsrum i Uppsala.
Alla Ehrenpreis’ böcker, vare sig
populärvetenskapliga undersökningar,
reseskildringar eller uppbyggelseskrifter, utgöra
försök att intressera de kristna för
judefrågan. I reseskildringarna Österlandets
själ (1926) och Landet mellan öster och
väster (1928), varigenom han först slog
igenom som svensk skriftställare, möta vi
en vältalig och vaken journalistik av
allvarlig art. Ännu mera betydande äro dock
de religiösa skrifterna, som alla mer eller
mindre beröra judendomens förhållande till
kristendomen. I sitt brett anlagda arbete
De som byggt Israel (1930—1931) övergår
Ehrenpreis till en halvt novellistisk
skildring, där han dock i dialogen noga följer
sina källor, Bibeln och Talmud. I bokens
andra del, Helige och Hjältar, är den mest
framträdande gestalten en av
upphovsmännen till Talmud, den blide rabbinen Hillel,
Gamaliels fader, delvis samtida med
Kristus, fast betydligt äldre än han. Hillel »var
anfader för en dynasti, som under fjorton
generationer innehade patriarkvärdigheten
i Jerusalem, vilket betydde detsamma som
att han var Höga rådets och den hebreiska
akademiens överhuvud». Men han var också
grundläggare av den religiösa riktning inom
judendomen, som utmärkte sig genom sin
frisinthet ■— om man så vill en föregångare
till Ehrenpreis’ egen åskådning. Det är
under Hillels tid som hedendom och
judendom mötas i den rörelse, som vi i
Apostlagärningarna ofta finna nämnd under
proselyternas namn. Och det är inför en
proselyt han sammanfattar lagen ungefär på
samma sätt som Jesus senare i en mera
positiv formulering gjorde det, nämligen i
budet: »Vad som är dig förhatligt, skall
du icke göra din nästa.»
Man behöver icke leta länge i
Ehrenpreis’ skrifter för att förstå, att försvaret
för Talmud, som särskilt framträder i en
bok med detta namn av år 1933, blivit
honom en hj ärtesak. Denna skriftsamling,
som för de flesta kristna, särskilt bland
dem som inte tagit den ringaste kännedom
därom, står som inbegreppet av judisk
lag-träldom, är för honom en utveckling av
det vi vörda högst i Gamla Testamentet,
profetismen, vars betydelse det också har
varit de nyare kristna teologernas sak att
framdraga. »Skriften är klippan, den fasta,
orubbliga, Talmud är det levande vatten,
som springer fram ur den», säger han med
en överdrift, som han dock själv i det
följande korrigerar. Visserligen är den »en
kaotisk blandning av eviga sanningar och
dagens flyktiga ingivelser», men
helighetskravet är dock det väsentliga, och
lagbundenheten är liksom i Jesu lära endast
medel, icke mål. Att sabbaten var till för
människans skull och icke tvärtom, är en
lära vilken så gott som ordagrant finns
också i Talmud, och det har t. o. m. från
religionshistoriskt håll kunnat ifrågasättas,
om inte Jesu strafftal mot fariseerna rönt
påverkan från Talmud, där det på ett ställe
uppräknas sju sorters mindervärdiga
fariseer, vilka betecknas som »den fariseiska
plågan.» Jesus anklagar ju fariseer, som
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
