Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny lyrik
Anar du hamnplats bortom vind och snö,
vill du ditt liv så fàr du våga dö!
Här finns inte ett orel för mycket eller för
litet. Skaldens träffande naturskildring har
förr ibland kunnat bli självändamål. Nu får
han ut något alldeles nytt ur sin
förtrogenhet med hembygd och skärgård, så särskilt
i de avslutande dikterna (Höstgök, Mångatan).
Det resignerade vemodet i dessa har väl
funnits förut, men aldrig så allvarligt tillkämpat.
De i särskild grad personligt biktande
inslagen ha både rik intensitet och ett mänskligt
allvar, en stilfull värdighet, som verkar
omedelbart gripande.
Einar Malm har under sin senare
utveckling framför allt sökt och även nått det
koncentrerade, slagkraftiga uttrycket; ibland har
det skett med en nervös, något jäktad fart,
också den en erkännansvärd tillgång och ett
förklarligt led i hans utveckling. Men här
talar han trots ali upprivenhet lugnt om
centrala ting, även i så krismärkta dikter som
Faktum, Morgon, Kvarlämnad. Det är svårt
att göra rättvisa åt dem med enstaka citat.
Dikten Sömnen har större symbolisk
räckvidd än jag kan minnas från Malms tidigare
produktion.
Åter och åter blir naturen allt för denne
motivtrogne poet. I den finner han sin ro och
räddning. Men som redan sagts är naturen
här mycket mera förmänskligad än förr. Ett
värdigt motto till Einar Malms lyriska verk,
som det nu utvecklats, är denna hyllning med
havet som grundmotiv:
Ditt väsen blev mitt hav — föränderligt
och ändå evigt som en klassisk dikt.
Hur vinden ändrar dina vågors gång —
ditt lugn min ro, din storm min sång!
Tillsamman med sina nya dikter har Karin
Boye utgivit en av henne och Erik
Mesterton verkställd översättning av T. S. Eliots
»The Waste Land». Möda, trycksvärta och
papper kunna utan varje tvivel användas på
bättre sätt, men naturligtvis också på sämre.
Därmed är allt sagt som behöver sägas om
denna översättning. Den tycks i förhållande
till originalet vara god och trogen. Just
därför är det beklagligt, att den kommit att
förknippas med ett intressant och delvis
mästerligt svenskt diktverk. För framtiden blir
detta ett bevis på hur det litterära omdömet
kunde ta miste, och göra det kraftigt, även
på de håll inom 1930-talets svenska littera-
tur, där äkta originalitet och ambitiös strävan
äro obestridliga.
Lyckligtvis har samma lyriska säsong bragt
oss ett ovanligt rikt prov på den anglosaxiska
diktkulturen i svensk dräkt: Karl Asplunds
Engelsk bukett. Den leder från klassiskt
engelska stämningar hos Stevenson och
Drinkwater till respektlös kvinnolyrik hos Edna St.
Vincent Millay och Dorothy Rothschild
Parker. Osöktare kunna svårligen Stevensons
barndikter tolkas, säkrare knappast heller de
kvinnliga lyrikernas. En av de både som
tolkning och essäistisk presentation mest
betydande insatserna har Asplund gjort med
Elinor Wylie-avdelningen. Det är här man
finner den ur många synpunkter tänkvärda,
fast timrade lilla dikt, som börjar:
Säg ej, att skönheten är god
och något mer än skön! —
Med vemod erinrar man sig på tal om S.
Sassoons fulländade lyrik (Hjärtats resa), att
han med skäl av Asplund karakteriseras som
en av de bästa förkämparna för »no war möre».
Men tiderna ha också förändrats. Ingen annan
än en engelsk diktare, och kanske ingen annan
än den intensive Flecker — bekant från
Hassan — skulle så kunnat måla en vision av
historiens gåtfulla, alla spådomar gäckande
väldighet, som i det av Asplund mästerligt
översatta mirakelspelet om den blinde, vars
syn blir honom given under den heliga natten.
Det är ett slags imperialistisk fridsvision:
Där segla välden som fregatter ut
på tidens hav, där legioner år
som dimmor rullas upp, och ljusa berg
ur dimman stiga fram som vassa spjut
med silverglans mot dagens purpurfärg.
Erik Blombergs översättargärning är
bredare lagd och förtjänar även den varmt
erkännande. Blomberg söker gärna de svåraste
uppgifterna. Å ena sidan förmedlar han helt
nya bekantskaper, där intet underlag av
förståelse kan påräknas från början. I denna
genre bör av de nu tolkade dikterna nämnas
R. Jeffers’ storslagna dikt om den döende
höken. Å andra sidan väjer Blomberg inte
för klassiska poem, där varje skiftning tycks
välbekant och varje omstöpning vansklig. I
sådana fall vill den intresserade naturligtvis
gärna göra en del frågor eller invändningar
— så vid tolkningen av Eichendorffs
Mond-nacht; men kraven på enkel melodik äro här
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
