Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny lyrik. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Svanberg
denna rätt farliga lek med ordet sanning (man
menar väl snarast konstnärlig äkthet)
erkänner ju just att konstens värdefullhet ej
ligger i logisk sanning eller verklighetstrohet.
Och därom var det striden stod.
När kritikern uppskattar en dikt .som den
citerade är det icke eller bör det icke vara
emedan den synes honom filosofiskt riktig,
utan därför att den övertygar med uttryck
för personligt patos. Och det gör Malmbergs
tidsdiktning i hög grad. Och just därför att
dikt i första hand, skall bedömas som dikt
— detta gäller även om den 3’ppersta, och
icke minst om den — just därför är det sagda
ingen nedsättande kritik av Malmbergs
poetiska gärning. Ty en sak är, att diktaren
gripes av en ödesdiger epoks tragik, en annan
är filosofens syn på samma företeelse. Och
dessa två synpunkter kan man förvisso förena,
och det gör ofta denne betydelsefulle
tankelyriker. Hur högt anmälaren skattar hans
dikter, har jag velat visa med att i detta
sammanhang särskilt uttryckligt tillämpa min tro
på konstens värde. Ty utan varje tvivel är det
så, att de olika värdena korrespondera med
varandra och ej få i verkligheten abstrakt
skiljas åt. Felaktig estetik kan t. ex. påverka
själva diktandet; men därom har man
intet skäl att erinra just på tal om
Malmberg.
Karin Boyes senaste diktsamling För
trädets skull innehåller några dikter om förnyelse
och mognad, som böra räknas till det klarast
och originellast formade i skaldinnans egen
produktion och i hela vår yngre lyrik. Närmast
syftar jag på dikten om de bristande
knopparna, om vårväntan och livstillit, med dess
rvtmiskt uttrycksfulla slutrad.
Jag nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider —
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svärt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra —
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Ett annat bevis på en sällsynt stark poetisk
utvecklingskraft är den med rätta ofta
citerade dikt, som slutar:
Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
»Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.»
Allt det smärtsamt spända, som
författarinnan så ofta gett ord åt, talar sällsynt
distinkt i en dikt som »Den vägen är smal».
Karin Boyes äkta, profetiska extas, som
ibland kan förtunnas till fanatism, formas här
med enkel övertygelse. Hennes fina, moraliska
livsinställning, som ibland kan stelna i
moralism, är helt levande i den osökta
symboldikten om ökenvandraren, som böjer sig för
Allah men icke för kadin. Och det är inte bara
här ödmjukhet och tankeklarhet gå hand i
hand.
Karin Boye har haft och har stort
inflytande på vår lyrik, och gott inflytande. Man
har därför haft skäl påpeka, att denna hennes
samling rymmer ting, där både filosofisk och
poetisk klarhet äro långt borta. Men skapelser
som de angivna försona med även svåra
poetiska synder. En diktsamling behöver icke
vara jämn för att vara god. Men visst har
man skäl att reagera mot de modernistiska
utsmyckningar, som väl må ha varit ett
nödvändigt led i skaldinnans utveckling men som
i och för sig äro föga önskvärda. Man har skäl
därtill just i aktningen för hennes konst. Ty
före ali modernistisk primitivism visade
Karin Boye, vad som menas med i god mening
naiv konst. Och även här behåller hennes
dikt sitt släkttycke med ursprunglig,
suggererande, mytisk poesi. Kanske har hon just
i sin brottning med nya konstnärliga
strävanden funnit en i viss mån ny intensitet. Det
är alltfort med särskild rätt hon talar om
»ursprungsorden», och helt säkert skall man
kunna säga detsamma om det konstnärliga
ideal hon strävar fram emot.
Sällan träffar man på en så alltigenom äkta
diktbok som Einar Malms senaste. Diktaren
har under sin rika produktion icke saknat en
viss förkärlek för det alltför klangfulla, det
en smula poserande. Härav finns verkligen
intet i Stormvarning, åtminstone inte mer än
den lätta skugga, som behövs för att allt det
rättframma, varma och djuplodande skall
märkas så mycket mera. Diktarens förmåga
av originell epigramkonst har förnyats. Man
läse inledningsdikten med dess slutpoäng:
Riskera gärna landgångsuniformen —
hjärtat är allt; det kan dra vinst av stormen.
164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
