Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ystad. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
S:ta Maria kyrka har en invecklad
byggnadshistoria. Nu består den av en östlig
del, ett treskeppigt, basilikalt långhus med
tresidig koravslutning, och en västlig del,
ett brett och högt tvärhus i treskeppig
hall-kyrkofason om två travéers längd med ett
torn i väster. Långhusets västra del
motsvarar östra hälften av den ursprungliga
kyrkans långhus och har rent romansk
karaktär. Detta parti har först haft platt
innertak av trä men har under 1200-talet
fått kryssvalv. I stället för det äldsta
koret byggdes vid medeltidens slut ett nytt
korparti, vars tre skepp till höjd och bredd
motsvara det gamla långhusets.
Kyrkans västra del krossades 1648, då
tornet en stormnatt störtade ner över
långhusets valv och murar. I de förstörda
byggnadsdelarnas ställe uppfördes åren
närmast därefter tvärhuset och nedre delen
av det nuvarande tornet, som fullbordades
och försågs med sin präktiga kopparspira
före århundradets slut. Så fick kyrkan sin
egenartade prägel av samverkande
kontraster, av helhetsverkan mitt i
stilblandningen — en effekt som man ofta ser i
gamla byggnader men som vår tid har glömt
att åstadkomma.
Vid 1800-talets mitt renoverades
byggnaden rätt hårdhänt, och 1924 blev den
iståndsatt till det inre, varvid också
sakristian tillbyggdes.
Av dess medeltida inventarier finnas
några i behåll, främst det vackra
altarskåpet, ett praktfullt nordtyskt arbete från
1400-talets förra del, tyvärr i tämligen
defekt skick. Man bör vidare nämna det ädla
och uttrycksfulla triumfkrucifixet med de
båda gripande och monumentala statyerna
av Maria och Johannes. Ett annat stort
krucifix är en grotesk fuling utan annat
intresse än det, att gamle kyrkoherde N. C.
Psilander, vars »Ystads historia» (1858) är
ett av den svenska litteraturens mest
kuriösa arbeten, betecknar det som »ett af
den ryktbare konstnären Mich. Angelins
mästerstycken, som, för att bättre kunna
uttrycka dödseffekten, ihjelslagit en
menniska».
I kyrkans vita interiör med de strama
linjerna av pelare och valvbågar stå som
pittoreska och livgivande element den
pompösa altaruppsatsen, gjord av en lokal
storhet Johan Jerling i en något
modifierad variation av Burchard Prechts stil,
de många epitafierna över förmögna
borgare från 1600- och 1700-talen, den ståtliga
orgelfasaden (ett illa medfaret, 1924
kompletterat och rekonstruerat arbete av
Jerling) och främst den praktfulla
predikstolen, ett chef-d’ceuvre inom dansk
barock, utförd omkring 1626 av en
bildhuggare, av vars namn man endast känner
initialerna A. S. Han har efterlämnat
åtskilliga skulpturarbeten i olika skånska
kyrkor; Otto Rydbeck har samlat några av
dem till historiska museet i Lund och en
gång i världen utrett den okände
mästarens verk i en både lärd och läslig skrift.
Till kyrkans märkvärdigheter hör också
bänkinredningen, som innehåller en mängd
praktfullt snidade bänkgavlar och dörrar
från 1500- och 1600-talen, då kyrkans
»stolestader» betraktades som enskild
egendom och blevo inhägnade och smyckade
av innehavarna. På 1880-talet ersattes hela
härligheten med nya bänkar från någon
snickerifabrik, och spillror av den gamla
inredningen uppsattes som panel kring
kyrkans väggar. När kyrkan iståndsattes 1924,
kommo de till heders igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
