Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hjalmar Molin som etsare. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Hahr
grad tycktes hotad av undergång. I detta
sitt vittomfattande intresse verkar han
ännu. Den åtta år yngre Molin har däremot
låtit helt bestämma sig av enbart
konstnärliga syften, fast etsningen med
arkitekturmotiv, en domän varinom han under
de närmast förflutna tjugofem åren
förvärvat sig ett erkänt och uppskattat namn,
för närvarande synes fått vika för
oljemålningen, närmast arkitekturbilden och
landskapet, varåt han ägnar sig på resor
eller på sitt idylliska, havsvindomsusade
Säterö i Östergötland. Hans förra
konstutövning ter sig därför lätt numer i ett
historiskt perspektiv, även om talrika blad,
ej minst från den senaste tiden, ännu
alltjämt äro aktuella.
Hjalmar Molin gäller som den nordiske
konstnär, vilken tog upp Axel Herman
Häggs mantel och fullföljde hans berömda
skildringar av sydligare katedralers
monumentala resning och ljusdunkelfyllda inre
eller av andra ålderdomliga byggnader och
pittoreska gatumotiv från England,
Flandern, Frankrike, Tyskland, Spanien,
Italien etc. Molins konstnärsbana företer även
rätt stora likheter med den mer än trettio
år äldre Axel Häggs. Denne verkade först
som skeppsritare och arkitekt i England,
dit han kom i sin ungdom. Han drev dock
ingen självständig verksamhet, utan
arbetade bl. a. i många år på skilda
arkitektkontor i London, specialiserade sig på
perspektivritningar och fick tillfälle att i
detaljer studera gamla engelska
byggnadsverk. Av en tillfällighet, illustreringen av
ett projekterat arbete över Skottlands
äldre arkitektur, kom han in på etsningen.
Med skissbok och akvarellblock for han
sedan som en upptäckare och en konstens
pilgrim från land till land, helst åt
medelhavsländerna och trakter där
primitiviteten bröt sig mot det förgångnas
konstprakt. Etsningarna utförde han i sitt
adoptivland, som han aldrig övergav för
annat än sommarbesök i hemlandet. Molin,
som genom sin fader, »Bältespännarnas»
och »Fontänens» skapare, har
konstnärshågen i arv och synbarligen vid en viss
tidpunkt inspirerades av de Häggska
romantiska katedralerna och stadsbilderna,
tänkte sig likaledes en framtid på
arkitektens bana, gick den regelrätta vägen
genom Högskola och Akademi, kom på Agi
Lindegrens och Fredrik Lilijekvists
arkitektkontor och därmed in i en miljö, där
kärlek till gammal konst härskade, vilket som
bekant tog sig uttryck så väl i deras
nybyggnader som i deras betydelsefulla
restaureringsuppdrag. Det var en tid, då våra
historiska konstminnen lågo i ett
romantiskt skimmer, då man i sin iver
»stilenligt», som det hette, botade för mycket på
deras skröpligheter, och då unga
arkitektadepter sändes ut att i pennteckning och
akvarell fånga de skönheter de kunde ha
bevarat. Och sträcktes färderna ut till de
långt rikare länderna på andra sidan
Östersjön och Nordsjön eller till den soliga,
monumentfyllda klassiska Södern, vilket
var regel, gällde det idel minnesmärken
från längesedan svunna tidsåldrar. Så
gjorde även Hjalmar Molin sina friare
studier och första upptäcktsfärder dels i
Sverige, dels och mest i Frankrike och i
Söderns länder under 90-talets svärmiska
epok och fick romantiken och reselusten i
blodet. Redan på Högskolan hade dock
Isak Gustaf Clason väckt de ungas
längtan till Spanien och dess underbara skatter.
Vid sekelskiftet for Molin ånyo söderut,
men böjde vid Belgrad av mot öster,
följde med en flodångare till Svarta havet
och sedan med en grekisk båt till
Konstantinopel samt därifrån till Grekland och
Italien. Det var hans längsta resa.
Efter återkomsten till Stockholm
började tecknaren och akvarellisten på allvar
slå sig på etsning, i vilken svåra konstart
Axel Tallberg blev hans lärare, enligt hans
egen utsago egentligen i »metoderna», på
vilka Tallberg höll styvt. Den som mest
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
