Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hjalmar Molin som etsare. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar Molin som etsare
Dogepalatset i Venedig. Porta d ell a C ar t a.
bidrog att rikta hans konstnärshåg och
intresse som etsare åt ett bestämt håll
var, som nämnt är, Axel Herman Hägg,
men allenast som förebild i allmänhet, ty
någon direkt lärjunge till denne var eller
blev Molin aldrig. Men å andra sidan var
den senares förutsättningar sådana, att den
vägen låg klar och öppen och närmast till
hands. Häggs detaljerade, ofta sakligt
petiga teckningsstil delades av så många
andra av hans tids tecknare. Men något
nytt voro hans i slutet av 70-talet och
under 80-talet framträdande stora
etsade arkitekturblad med monumentalt
verkningsfulla katedralinteriörer, utmärkta
av en kontrastrik fördelning av ljus och
skugga och levandegjorda genom just
denna ljusföring, eller med romantiska,
vanligen mycket fabulerade gatumotiv från
nederländska, tyska och spanska städer,
t. ex. »Aftonklockan», »Festdagsmorgon»,
»Den stilla timmen», »S. Georgs-fontänen»,
»Bron i Pamplona» o. a. blad, där
mästarens fantasi fått fritt spelrum, och där
belysningseffekterna bidraga till det
poetiska, stämningsrika intrycket. Molins första
mera betydande etsningar tillkommo år
1903 och 1904 och behandlade spanska
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
