Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hjalmar Molin som etsare. Av August Hahr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
August Hahr
och italienska motiv. Tekniken är
linjeetsning i förening med akvatint och
mjuk-grundsetsning. Det senare förfaringssättet
förhöjer den enhetliga och måleriska
verkan, och detaljerna framträda icke med den
skarpa, närsynta linjemässighet, som ett
ensidigt användande av etsning på hård
grund kan leda till. Som ren
mjukgrunds-etsning utfördes 1904 en stämningsfull
»Interiör av katedralen i Barcelona»,
konstnärens första större »interiör» och samma
år i den blandade metoden ett här avbildat
parti av Dogepalatset med Porta della
Carta. Även i en »exteriör» som denna
beundra vi det trolska spelet mellan ljus
och dunkel. Ljusfloden lyser upp vissa
delar av det arkitektoniska motivet, tränger
in och klargör strukturen hos bågar,
nischer, kolonner, kapitäl och den
orna-mentala och figurala dekorationens linjer
och former. Själva porten ligger i den
djupaste slagskugga, i vilken några figurer ses
försvinna. Etsaren kom alltså efter blott
ett par tre års trevanden och experiment
till klarhet om de konstnärliga och
tekniska principerna för sina tolkningar. Man
kan kalla dem, om även i svart och vitt,
koloristiskt betonade stämningsetsningar.
Strängt taget återfinner man hos Hägg
och ännu mer hos Molin både nu och
senare barockens ljusföringsprinciper med
starka accenter på vissa partier, medan det
övriga och särskilt förgrunden vilar i
dunkel. Men det senare är blott mera sällan
ett ogenomträngligt medium, utan skall
genombävas och få liv av ljuset. Den
skapande mästaren i detta dramatiska spel är
ingen annan än Rembrandt såväl i
målningar som etsningar, och det är lätt att
se att denna stora förebild här icke är
fjärran. Redan i sammanhang med de
ovannämnda bladen finna vi, att Hjalmar
Molin vid denna tid invaldes som ledamot i
Royal Society of Painter-Etchers and
Engravers i London, vilket skedde med
Häggs goda minne och tillstyrkan.
Med avbrott för resor utförde konstnären
under de följande tio åren en rad kända
och populära skildringar, som t. ex. av
den imposanta katedralen i Burgos, en
ståtlig mjukgrundsetsning (1917), ett
stadsparti från S. Gimigniano i Italien,
dominerat av ett av dess bekanta höga
baronitorn, som ge stadens fysionomi en så
underbar prägel, de alltför mörka bladen
»Spansk fest» och »I Pyreneerna», medan
åter »Det gamla klostret» och »Vid
stadsporten», båda från 1913, höra till detta
skedes mest intagande och uppskattade
skapelser. Den förra har kanske för modern
uppfattning något gammaldags
sentimentalt poetiskt. Motivet har hämtats från
Gardasjöns stränder och har en smula
förändrats från verkligheten. Den senare är
ännu mer komponerad, besläktad med de
Häggska novellistiska stadsskildringarna
med medeltidsstämning och figurer från
samma tider. Porten lär dock vara hämtad
från Falaise i Normandie, Vilhelm
Erövra-rens födelsestad, men det övriga är
fabule-rat, kanalen, bron, krucifixet, ja, även
madonnan i nischen över porten, kvinnorna
i sina hucklen, där de i träskorna klampa
i väg över stenläggningen i förgrundens
obligatoriska skuggregion.
Från samma år stamma ett par
storslagna monumentskildringar från
Stockholms Storkyrka i linjeetsning och
akvatint, »Sankt Göran och draken» och
»Prinsessan». S. Göransbladet är ett av Molins
allra största och gör Bernt Notkes
ryktbara grupp ali rättvisa, sådan den förr
stod på tvären i det inre norra sidoskeppet.
Nu ses den rakt framifrån i samma skepp,
vilket ger en konstnärligt föga lycklig
aspekt. Ljuset koncentreras på gruppens
övre delar och reflekteras i hästens
mundering och helgonets harnesk, medan
draken liksom ringlar sig upp ur det nedtill
ruvande dunklet. Längst till vänster
knäböjer prinsessan som en rätt
ovidkommande bifigur, men så har hon i gengäld
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
