Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Intima teatern och Strindberg. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Intima teatern och, Strindberg
Fuga och dansa med Waldteuffels Vals
(Falk-ner.)
»Men detta skola damerna själva tänka ut
och komponera i stor stil (Duncan!).»
Personinstruktionen utmärkes i regel genom
ytterst enkla och konventionella förmaningar:
Tala tydligt! Tala långsamt! Använd läpparna
och struphuvudet! Och det förefaller alldeles
obefogat, att hos författaren-regissören söka
upphovet till den spelstil, som ansetts
karakterisera Intima teatern. Strindbergs ideal
i detta avseende låg snarast en del år tillbaka i
tiden. Till Manda Björling skriver han om
Fröken Julie: »Som tragedienne (Det är Ni!
och skulle aldrig ta små roller!) bör Ni även
adla talet. Stora, breda, bundna rytmiska
föredraget utan att gå till deklamation.»
I samma riktning gå anvisningarna till
»Kristina» — eller är det försiktighetsåtgärder
gent emot publiken? »Håll högre än jag har
gjort. Lyft de historiska personerna och
försök få lite grandezza och s. k. tid (hist.). Fru
Björling som kvinna bör skona Kristina,
fastän jag som man icke behövt göra det.» Och
en annan gång: »–-aldrig glömma
Drottningen for koketten! Drottningen först och sist!»
Det var också till premiären som pjäsen
döptes till »Drottning» Kristina.
De delar av boken som avhandla
Strindbergs privatliv äro mindre vägande. De ha
icke alltid fått det belysande sammanhanget,
verka emellanåt alltför fristående och
baga-tellartade. Anekdoterna äro litet löst
inkomponerade, såsom den redan förut kända om
Ellen Keys söndagsvisit hos det nygifta paret
Bosse-Strindberg — ibland även rent
kronologiskt avlägsna från den skildrade
situationen.
Synnerligen älsklig och karakteristisk är
emellertid berättelsen om Strindbergs möte
med Wilhelm Stenhammar.
Aulinska kvartetten skulle ge konsert på
Intima teatern. Strindberg kom in bakom
scenen med ytterkläderna på och träffade
Stenhammar. De hälsade på varandra, stodo
så tysta och försagda. Slutligen sade
Strindberg, medan han strök med handen över sitt
pälsuppslag: »Jag. har fått en ny päls.»
Stenhammar svarade ingenting, nickade endast
förstående. Återigen tystnad. Tiden för
konsertens början närmade sig, och Stenhammar
tog upp sin klocka. »Jag har fått en ny klocka»,
sade han. Varpå de båda herrarna smålogo,
räckte varandra handen och skildes.
August Falck.
Att Strindberg älskade god mat och små
barn, att han var pedantisk i fråga om klädsel
och levnadsvanor samt hade dålig smak i
fråga om rumsinredning är kanske vid det
här laget inte alldeles nytt. Mera
intresseväckande äro då de många av författaren
framförda exemplen på Strindbergs för den
perioden av hans liv typiska mani att se
Makternas spel i de obetydligaste händelser,
och det förefaller som om författaren icke
var alldeles fri från att själv den tiden
influeras därav. Han citerar också samtal och
brev som avslöja den troende Strindbergs syn
på de äldre ateistiska dramerna — Fadern
kallar han sitt sämsta stycke — och hans
förslag till ändringar eller strykningar av
hädiska repliker i dessa. »För att icke råka i
ytterligare disharmonier med mig själv»,
skriver han till Falck, »ber jag Dig stryka repliken
i Paria mot Kristendomen; och i Damaskus
Du är den elakaste människa (därför att Du
är religiös)! Gör det så blir min ställning
klarare och det går oss väl!»
Värdefulla äro också de inblickar som ges i
Strindbergs sätt att arbeta och i de under
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
