Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Intima teatern och Strindberg. Av Helge Wahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helge Wahlgren
lång akt, och Karl XII:s många tablåer
gjordes till ett kammarspel med en dekoration
och ett ridåfall. I Näktergalen ströks sex
personer och hela första akten. Strindbergs
ömhet om sina egna verk var tydligen inte
så stor som man förutsatt, då man i den
velat se orsaken till Intima teaterns
»an-daktsfulla» spelstil: skådespelarna skulle icke
få göra sig gällande på dramats bekostnad.
Ingen av dessa omarbetningar blev
emellertid uppförd.
Beträffande teaterns upphörande och
brytningen mellan Strindberg och Falck fastslår
den senare såsom det absolut avgörande den
omständigheten, att Intima teatern mot
Strindbergs vilja den 23 september 1910
uppförde Maeterlincks Den objudna gästen.
Oavsett att Strindberg vid teaterns
startande själv föreslagit även andra författares
verk till spelning, i vilket avseende han
naturligtvis sedan dess kunnat ändra mening,
förefaller det som om denna händelse snarast
betecknar slutpunkten i en under längre tid
fortgående upplösning av det goda
förhållandet mellan diktaren och teaterledaren och
ett så småningom avtagande intresse från
den förres sida. Man föreställer sig att
händelseförloppet därvid varit långt mera
komplicerat än vad Falck i sin framställning lyckas
klargöra, vilket naturligtvis kan
sammanhänga med hans uttalade avsikt att icke göra
denna bok till en plaidoyer. Missämjan
kulminerade ju, såsom Falck själv framhåller, i
beskyllningar slungade mot honom som
bannstrålar — med Aftontidningen som organ —
och hotelser med strafflagen.
Att Strindberg under denna tid mer än
eljest kom att intressera sig för det tekniska
teaterarbetet, är självklart. Som bekant
utnämnde han sig efter Intimans första år rent
av till regissör, vilken syssla likväl i egentlig
mening inskränktes till fyra repetitioner på
Fadern och två på Svanevit. Men Strindberg
deltog i alla fall livligt i teaterns
inscenerings-arbete, och Falck refererar en mängd samtal
och brev rörande dessa angelägenheter,
kompletterade med utdrag ur instruktionsbiljetter
till skådespelarna och de skrivna eller tryckta
promemorior, som skulle utgöra ersättningen
för hans hastigt avbrutna regissörsverksamhet.
Hans regiplaner voro nyckfulla, utgående
från olika principer. Ibland gåvo de mycket
goda och framsynta uppslag, ibland löpte de
ut i det absurda. Han studerade facklitteratur,
sände direktören färgharmoniläror, urklipp
från planschverk och teatertidningar. Hans
mani att för teaterns räkning under sina
morgonpromenader inköpa rekvisita vållade
direktören många obehagliga överraskningar,
liksom hans välvilliga påtrugande av föremål
från hans egen heminredning.
Det mest förvånande i hans regisynpunkter
är kanske hans hänsynstagande till
publiksmaken. Det framträder redan vid
uppsättningen av invigningsprogrammet, Pelikanen.
Strindberg hade bevistat en repetition och
skriver därefter till Falck:
Mitt bestämda intryck av morgonens visit är detta:
Att öppna teatern med den dekorationen och den
pjäsen, det är döden åt företaget! I fyra månader har
jag samlat och studerat Ny Konst, och resultatet blev
’Södra Teatern’ för 40 år sen!
Men det brådskar! Låt då stryka in lite färg och
guld! Sätt chäslongen till höger om dörren; ovanför
chäslongen på väggen en stor fotografi, infattad av
två draperier, såsom i min salong.
Med ett ord: dölj allt vad döljas kan! med portierer,
avdelningsskärmar, gueridoner, palmer, blommor i
vaser etc. Och en sak till: spela allting framme i första
planet, eljes ses ingenting från de dyra logerna! och
då blir missnöje.
Men istället för att förgylla upp den efter
vad det förefaller mot pjäsens stämning långt
bättre svarande interiören lät Falck beställa
en elegant salong i traditionell teaterstil, som
synnerligen tilltalade Strindberg.
Så småningom kom han — föranledd av de
lokala förhållandena — att mer och mer
intressera sig för den förenklade scenbilden,
som då var en nyhet. »Ett bord och två stolar!
Idealet!» Draperibanan, som första gången
användes i Drottning Kristina, vann hans
stora gillande, och han förordar den till alla
möjliga pjäser. Molièrescenen talar han ofta.
om, och projektionstekniken och
dekorationsprismorna voro honom inte främmande.
Ett betecknande regi-infall är Strindbergs
förslag att lägga in tre baletter i Drömspelet,
vilka skulle utföras av Anna Flygare och
Fanny Falkner. Han hade sett de båda
damerna vid en fest på teatern improvisera några
danser framför Kristinadraperiet i olika
belysningar och blev högst intagen därav. Den
ena skulle försiggå i korridoren nedanför
operan, dansad av den reengagerade och
den icke engagerade; den andra vid
promotionen, »där de två lämna lagerkransen, men
strida i en pantomin om Advokaten skall
få eller icke»! Den tredje skulle förläggas till
Fagervik, där Flygare skulle föreställa Bachs
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
