Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ull i n g
och vis den bekanta dikten »Tonerna».
Ehuru författad redan under riksdagen
1829 publicerades den först 1834 och gav i
kanske ännu högre grad då ett fullgiltigt
uttryck åt Geijers själsliga grundstämning.
Det var nämligen just vid denna tid, som
samtidens sociala och politiska oro började
på allvar uppröra och bekymra Geijers
med mänskligheten kännande och lidande
hjärta. Han uttalar i en recension från
detta år övertygelsen att han lever i en
»ända till sina grundfästen upprörd tid»,
ja, att denna »går ut på ingenting mindre
än en rekonstruktion af alla samhällets
elementer». Och nyårsaftonen skriver han
till Beskow: »Vår inhemska politiska
horizont mörknar allt mer; och gamla spöken
framträda i bredd med dagens
skräckgestalter.» Geijer befann sig redan nu i
den situation, som han i promotionstalet
tvenne år senare karakteriserade sålunda:
Tiden »lämnar ej tanken i ro. Tanken måste
kämpa med tiden». Det är denna
personlighetens djupa upprördhet över och tankens
intensiva brottning med
samtidsproblemen som liksom kommer till uttryck i
Geijers nu publicerade dikt.
Tanke, vars strider blott natten ser!
toner, hos eder om vila den ber.
Hjärta, som lider av dagens gny!
toner, till eder, till er vill det fly.
Dikten lämnar vittnesbörd om en själ
i vilken det tänts en brand. Denna skulle
med sin oro alltmer fylla Geijers bröst
under de närmaste åren. Den brinner i hans
tal och uppsatser. Han våndas och lider
under tidens problem; han får ingen ro.
När barndomsåren nu stiga upp för hans
erinring, kringstrålas de för honom av ett
vemodigt ljust skimmer: vilken frid, vilken
lycka var då icke hans! Han suckar och
beder (»Barndomsminnen», 1836):
Ljuva minnen! ack, forsvinnen
ej från ett bröst, som ännu älskar er.
Oro tystna: Hjärta lyssna!
till deras tröst, som du ej äger mer.
Ej jag tillbaka eder lycka begär,
men er bild är mig så kär.
Ack, ljuva minnen, ej forsvinnen
ifrån det bröst, som ännu älskar er!
Ur hans väsen höjer sig ett rop efter frid.
»Min hustrus visa» (s. å.) tonar ut i denna
önskan: »I det stilla vill jag bo, jag vill
ha ro.» Och när Geijer i slutet av året 1837
byter om bostad, är bönen om frid i hans
nya hem för honom den angelägnaste
bönen:
Jag vet en hälsning, mera kär
än värld! vad du kan ge:
den heter frid —- Guds frid det är,
Och därom vill jag be.
Dröj då, o frid! dröj i mitt tjäll!
Bliv bästa gästen min!
Ty dagen skrider, det blir kväll,
och natten bryter in.
Geijer, som redan i »Höstvisa» av 1834
givit uttryck åt känslan att han nu går
in i livets höst, har överväldigats av
livskvällens trötthet och längtar efter ro. Men
någon ro skulle han inte få. Hans rastlösa
tanke och hans varma, kärleksrika hjärta
voro för djupt engagerade i tidens
brytningar för att han skulle kunna bevara
sitt sinneslugn. Han kunde det för övrigt
så mycket mindre, som han blev alltmer
medveten om att den politiska och sociala
åskådning, som han levat på ett helt liv,
höll på att upplösas för honom. Det är
med sorg och smärta han förnimmer, hur
han växer ut ur gamla trygga förhållanden,
blir alltmer främmande för gamla vänner.
Han fasar för den frigörande handlingen,
det avgörande steget, som måste
förorsaka lidande och föra honom ut i en ny värld.
Han har bävat och skyggat tillbaka för
steget, men han tog det. Beslutets manliga
vågsamhet har liksom fått röst i
»Soldatmarsch» från slutet av 1837:
För Gud och sanning, rätt och ära
är varje man en född soldat,
Och för sin plikt att vapen bära,
22Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
