Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers senare lyrik
det är den bästa hjältedat.
Den något vet att älska mera
än livet, och att frukta mer
än döden, svag för ingendera,
han har det rätta krigsmanér.
Det har blivit krigiska toner. Geijer har
känt sig som en soldat, som går i fält. Han
är nu beredd att taga risken av vågspelet,
viss om att endast den som i trohet mot
sig själv och sin övertygelse vågar allt
är den sanne mannen.
Sedan beslutet var fattat, har avgörelsen
av Geijer med nyktrare sinnen upplevts
som en tung nödvändighet, för honom tett
sig som en ensam, vågsam seglats ut över
vida vatten. Han måste lämna de gamla
vännerna, han var oviss om vad han gick
till mötes.
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
Geijers aningar om den ensamhet, som
väntade honom efter »avfallet», skulle
besannas. De gamla vännerna drogo sig
undrande och förbittrade tillbaka, hans
väg blev alltmer enslig. Geijer
konstaterar det själv i breven till sin maka och
den förtrogna vännen Betty Löwenhielm
åren 1839 och 1841; han klagar här, att
han länge känt sig och alltmer känner sig
ensam och att denna ensamhet gör honom
stum. Och han ger samtidigt uttryck åt
känslan att han också håller på att
förlora den allmänna sympati, som förut i
så rikt mått kommit honom till del; han
har bittert erfarit, att han »ej är förstådd
af många, säkerligen också ej på högre ort».
Genomskinligt bryter denna
ensamhetskänsla även fram i dikterna. I
»Natthimlen» blir den eviga rymden en symbol för
hans egen ensliga väg: »Ensam jag skrider
fram på min bana». Och i »Vandraren» har
han fångat sitt livsöde i gestalten av en
alpbestigare, stadd på rastlös, farofylld
vandring, fjärran från dalens frid:
Att blicka kring från Alpens krona
djupt ned i dalens stilla bo,
att nalkas till den höjd där åskor trona —
det är ännu min ungdomsro.
Det är uppenbart, att »avfallets»
livsförändring — ensamheten och ali den
missstämning och ovilja, som nu slog honom,
den förut så uppburne och beundrade, till
mötes — måste komma att skaka Geijers
personlighet. I ett brev till hustrun av den
15 februari 1841 bekänner han, att »mycket
i mitt närvarande förhållande personligt
gör mig ondt», och hans närmaste
konstaterade också — som det framgår av Anna
Hamilton Geetes skildring i »I
solnedgången» — att han nu började bli gammal.
Ett gripande vittnesbörd om det lidande,
med vilket Geijer nu började bli alltmer
förtrogen, utgör den förtroliga dikten
»Namnsdagen» (1841). I formen av en
dröm har han här liksom antytt sitt
livsöde. Han, som vandrat på lyckans stråt,
har kommit bort från vägen.
Nu tycktes mig var natt, och att med natten
en tyst, oändlig smärta över jorden
och i min egen själ sig sänkte ner.
Jag hörde suckar, liksom av de hjärtan,
som lida ensamma och övergivna
och tära tyst på sina egna sår.
Och han frågar sig: »Var är jag? Är väl
efter lyckans flykt min plats nu i de
olycks-fullas läger!» Han finner sig då gå vid
sidan av en gestalt »en enslig stig, och
mödosam och dunkel nog var stigen».
Dikten »Kom! Farväl!» (1839) spelar på samma
strängar: lyckan är intet att bygga på, den
är flyktig och rymmer snart sin kos.
Ack! lita ej på de snabba timmar!
Ack! tro ej nöjet, ung och yr,
den ton, som smeker, den blick, som glimmar,
det hopp, som tjusar, den dag, som gryr.
Tids nog du röna får med smärta,
hur glädjen är flyktig, du ropar: Kom! —
Farväl! är hans svar;––.
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
