Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob K ul lin g
Då längtar själen efter livsens ord,
det rätta livsens ord. — Ack, världen törstar
därefter redan länge i den brand,
som härjande har fattat mänskosinnet,
att det av inre kval knappt hör den storm,
som störtar väldigheterna på jorden. —
Det är en andans brand, som bränner så
sin egen själviskhet till roten ut. —
Mänskligheten ter sig för Geijer som en
förlorad son, som i förtvivlan — en för
Geijers evangelisk-lutherska sinne
löftesrik förtvivlan —- sträcker sina armar mot
skyn.
Så är ock rätt. — Blott fariséen tackar
sin Gud, att själv han icke är där inne
som andra människor — för sig väl nöjd
att genom lagsens gärningar förtjäna
bekvämlig himmel som bekvämlig jord.
—-Då du har mera hopp, förtappade,
som utur djupets nöd förtvivlansfullt
kring världen ropar: finnes väl en Gud,
en frälsare, som evigt sig förbarmar? —
Ty sagt är: himmelriket lider våld;
och den som beder, honom skall ock givas;
och den, som söker, han skall också finna;
för den, som klappar, honom skall upplåtas;
och för de trängtande, de fattiga
predikas skall Guds evangelium.
Med en bevekande bön vänder sig Geijer
nu till Wallin:
Predikare av Herrens vägar, giv oss
av livsens ord, — som läskar själen mera,
än tyngda blomman friskas opp av daggen,
än ödemarken gläds av himlens tårar,
som strömma ned förbarmande till jorden,
att hon må åter bära goda frukter! —
Själv försökte Geijer i sin egen
verksamhet efter »avfallet» till den törstande mänsk-
ligheten liksom frambära det gudomliga
förbarmandet, och han kom också — som
han skriver till sin maka den 18 februari
1841 — att alltmer känna sig
sammanhänga med de många, med tusende, »för
hvilka jag är personligen okänd, men till
hvilkas själar jag talar ett språk som ej
alldeles kan vara fåfängt, då det kommer
ur ett kärleksfullt hjerta».
Det är verkligen en rik belysning, som
denna Geijers senare lyrik lämnar av sin
författares personlighet, av hans möda och
kamp, av hans sorg och glädje, av hans
mod och förtröstan och av drivkrafterna
i hans verksamhet. Den utgör i sin
enkelhet och omedelbarhet gripande och
oförglömliga dokument över en stor mans
utveckling och personlighetskamp. Den
sista lilla dikten, som flöt ur Geijers penna,
bär titeln »Förgät ej mig» och lyder:
Hör du i kvällens ro sig smyga
en susning genom aspens topp,
och känner dina tankar flyga
mot målet av din längtans lopp.
Det är min röst, som kallar dig:
förgät ej mig!
Ser du på kullen blommor blyga
bland daggens tårar tindra opp,
låt deras blåa blick betyga
vad än i graven är mitt hopp.
Det är min blick, som beder dig:
förgät ej mig!
Geijer behöver inte vara rädd för att han
någonsin skall förglömmas av sitt folk;
det står till honom i evig tacksamhetsskuld
för mycket av det bästa i sitt
traditionsarv.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
