Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Geijers senare lyrik. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers senare lyrik
punkt egentligen ingenting annat än att
han hörsammar denna Guds stämma i
samvetet: Guds kärleks bjudande krav
tvingar honom att ta sig an de fattiga och
betryckta. Redan tidigt hade han
intensivt upplevt Guds nåds och
barmhärtighets verklighet i Kristus Jesus och givit
oförglömliga uttryck åt denna sin
upplevelse, t. ex. i sin underbara passionspsalm.
Denna verklighet blev sedan med åren
allt mer hans väsens djupaste visshet.
I dikten »Luftseglaren till de andra» från
1835 förkunnar han:
Barmhärtighet jordlivet är: den Högstes
förbarmande. Han vill dig lära, pröva.
Fall ned i stoftet och tillbed och hoppas!
I samtida recensioner och tal återvänder
han ständigt till den gudomliga kärlekens
människan överväldigande faktum. Och
han betonar samtidigt allt skarpare dettas
ofrånkomliga etiska konsekvenser: den som
lever på barmhärtighet måste också visa
barmhärtighet. I »Läroverksfrågan»
formulerar Geijer samhällslivets etiska
grundprincip sålunda: »På gudomlig
rättfärdighet och barmhärtighet består verlden,
äfven om hon ej vet det; men hon
behöfver veta det för att i sin mån öfva
bägge.» I bibelsällskapstalet av 1836 tar
denna grundupplevelse formen av en
kritik, riktad mot de samtida
samhällsförhållandena: »Gud är kärleken. — Hvad
äre vi? — Huru ofta våra bröders
förtryckare och fiender, om ej med våldets
öppna, dock med högmodets, egennyttans,
listens finare medel, eller genom denna fega
köld som låter förgås hvad som kunde
räddas.» Det var den gudomliga kärlekens
bjudande krav på större rättvisa och
kärlek i samhällsförhållandena som i själva
verket allt mer förde över Geijer till de
liberalas läger och gjorde honom till en
outtröttlig folktribun för de lägre
samhällsklasserna. Detta sakförhållande har också
kommit till uttryck i hans senare diktning;
det finnes i denna en personlig linje, som
betingas av hans kristna medkänsla med
de fattiga. Den kan följas tillbaka till »Den
fattiges psalm» i »Försök till Psalmer» 1812
över »På morgonen av Oskarsdagen» 1822,
vars sista strof brinner av harm:
Si, världen skälver! De mäktiga trycka
i stoftet ned den svagares lycka,
trampa dess rätt med heligt hån.
Det är dock först från mitten av
1830-talet som hans kristna sociala patos blir
ett ledmotiv i hans diktning. Det har
inspirerat den något sentimentala
»Skärslipar-gossen», vars skildring dock onekligen är
en smula konventionell. Djupare personlig
är tonen i »Verser att avsjunga på en
musikalisk soaré för de nödlidande i Värmlands
finnskogar» (1838) och i »Hälsning till
ärkebiskop Johan Olov Wallin» (1837), genom
vilka dikter han liksom söker tända det
gudomliga förbarmandets eld i
människornas hjärtan. I den förra dikten vädjar han
för sin lidande hembygd:
Är nöd längre ned i odlarens tjäll,
den grymmare härjar i skogen;
med hungrens blick från de ödsliga fjäll
den följer med vandraren trogen.
Du, rikare lottad, hans räddare bliv!
Fritt tadla hans seder, men fräls hans liv!
Man först måste leva, att bättras.
Han vet och han inskärper:
Barmhärtighet lenar förtvivlans tagg
ur sårade hjärtats gömma,
barmhärtighet är den himmelska dagg,
som gör, att vi hoppas och glömma.
Allt lever, när hoppets frö ej förgår.
Ack, vattna det med din varmaste tår,
att ej det från jorden försvinner!
Det är barmhärtighet tiden behöver,
förkunnar han också i Wallin-hälsningen,
det är efter barmhärtighet människorna
törsta. Människosjälen har irrat långt
bort från fadershemmet och har gripits
av längtan tillbaka:
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
