Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rainer Maria Rilke. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
gynner en kamp, som döden hindrar att nå
fullbordan. Det är detta som är hans levnads
tragik — men också dess storhet.
För sin tidigaste produktion (före 1900)
har Rilke senare inte mycket till övers; de
fyra diktsamlingar som äro dess kärna,
hålla inför hans omutliga samvete inte
måttet. Man förstår det. Ali teknisk
fulländning, alla lysande bilder och intensivt
transformerade intryck till trots,
innerligheten till trots — Gud finns där inte, ur sin
nyvunna religiösa övertygelse kan Rilke
några år senare utdöma dem. Men långsamt
mognar i honom det nya, och när han
äntligen 1905 efter mycken tvekan ger ut Das
Stunden-Buch — sex år efter dess
begynnelse —, har esteten blivit profet, ingen
larmande förkunnare visserligen, men en som
talar oändligt stilla om det stora undret i
världen. Redan dessförinnan, i Geschichten
vom lieben Gott, möter man den nye Rilke;
dock — i prosan verkar han lätt osäkrare,
mera docerande än i versen, som är hans
andes sanna modersmål. Det verk med vilket
han definitivt befäste sin ställning, var Das
Buch der Bilder (1902), en diktsamling där
gammalt och nytt bryta sig; tonen har
fördjupats, symbolspråket blivit skönare. Men
hans ungdoms centralverk är och förblir Das
Stunden-Buch, som han delvis arbetade på
samtidigt med Das Buch der Bilder, under
år sparande det djupaste inom sig för denna
samling av böner — »Gebete» kallar han dem
själv —, vilka ursprungligen inte varit
ämnade att nå en större allmänhet.
I Das Stunden-Buch skälver allt av Guds
närvaro. Nu söker Rilke knappt, han vet. Hur
karakteristiskt är det inte, att Malte (i Die
Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge —
under arbete 1904—10) en dag på gatan
faller i förundran över färgerna på en
gammal mans hatt: »Ich will nur sagen, dass sie
an ihm waren wie das Weicheste auf eines
Vogels Unterseite. Er selbst hatte keine Lust
daran, und wer von allen (ich sah mich um)
durfte meinen, dieser Staat ware um
seinet-willen? -— Mein Gott, fiel es mir mit Unge-
stüm ein, so bist du also–». Rilkes enormt
uppdrivna känslighet för det estetiska, för
yttervärlden över huvud taget, för honom till
Gud, instinktivt, oreflekterat, med en
naturkrafts styrka. Han lever i gemenskap med
allt, finner undret i allt, i sig själv, det
sällsamma är honom alltid så nära; liksom
vätskan i två kommunicerande kärl stiger
lika högt i bägge, har människan bara att
öppna sig helt och motståndslöst mot tingen
för att fyllas med Gud. Detta är Rilkes
panteism, den religiösa allkänsla som fyller
Das Stunden-Buch med en i litteraturen
enastående intensitet. I det undangömda,
ringa, i det tysta och innerliga lever anden
— knappt fördold en gång — ogripbar och
evig, Gud är allt som hör livet till:
Du bist die Zukunft, grosses Morgenrot
über den Ebenen der Ewigkeit.
Du bist der Hahnschrei nach der Nacht der Zeit,
der Tau, die Morgenmette und die Maid,
der fremde Mann, die Mutter und der Tod.
Lika litet som andra mystiker är Rilke
klar och logisk. Gud lever, vid sidan av
Gud såsom livet, på Das Stunden-Buchs
sidor också en stor och dunkel tillvaro som
personlig makt, upphöjd över allt, en
urkraft för en människa att bedja till; och
samtidigt är han den av oss skapade, den
blivande. »Mit uns wird er», säger Rilke i sin
ungdoms dagbok, och ungefär samtidigt i
Das Stunden-Buchs böner: »–mit mir
verlierst du deinen Sinn». Filosofiskt
svårförenliga äro dessa olika ingredienser säkerligen
— för Rilke bliva de bara skilda aspekter av
den kraft utan vilken allting skulle förlora
sin mening, den kraft som håller honom
själv uppe. Gud är — menar Rilke — för
intellektet lika ogripbar som han är för
känslan uppenbar.
»Du» — det är det förtroliga och vardagliga
ord med vilket Rilke tilltalar Gud; men det
får i hans mun en innerlig, skälvande klang;
det gudomliga sänks inte till det vardagligas
sfär, utan det vardagliga höjs till det
gudomligas. Och likväl — fastän Gud är grannen i
rummet intill, den sotiga tiggaren vid härden,
kvällen utanför vårt fönster (något man kan
säga du till och vara en vän med), så är han
också den inför vilken vi alla skola försjunka
i tyst ödmjukhet, i den stilla andakten lever
han:
Ellen Key var den första som i Sverige riktade uppmärksamheten på Rainer Maria Rilke genom sina
artiklar En österrikisk diktare i Ord och Bild 1904. Rilke hade då icke hunnit nämnvärt utöver vad
han senare betraktade som sin ungdomsdiktning; blott hans första fullt mogna verk (Das Buch der
Bilder) hade sett dagen. Den Rilke vi nu känna (också genom hans brev och litteraturen om honom) är
en annan och i mycket rikare personlighet. Förf.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
