Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Rainer Maria Rilke. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rainer Maria Rilke
Du meinst die Demut. Angesichter
versenkt in stillem DicHverstehn.
So gehen abends junge Dichter
in den entlegenen Alleen.
So stehn die Bauern um die Leiche,
wenn sich ein Kind im Tod verlor, —
und was geschiet, ist doch das gleiche:
es geht ein übergrosses vor.
Rilke älskar ensamheten, den stillhet i
vilken han kan lyssna till sig själv och till Gud
(»Du bist nicht im Verein»); han säger på ett
ställe, att om Gud givit oss någon lag, så är
det den, att vi alla skola vara ensamma »från
tid till tid». Städerna komma honom att
förskräckas, Paris blir honom ibland
outhärdligt, t)’ sitt liv vill han leva som den
ensammes. Ali aktivitet utåt, alla missriktade
strävanden, skall människan avhålla sig från,
bara stilla låta sig fyllas med Gud som en
frukt med sötma. Med detta kommer man
till en av de grundläggande tankegångarna
hos Rilke, en idé som har påfallande mycket
gemensamt med den taoistiska filosofin: vi
skola alla vara passiva, vila som ting, ju
mindre vi röra oss desto djupare sjunka vi i
Gud. Av djuret, trädet, röken skola vi lära
oss att leva; det tingsliga är Gud mer än det
mänskliga — detta ett inslag av
verklighetssinne i det mystiska, som för Rilke är mycket
typiskt. Särskilt är det av intresse hur han
hos Rodin (vars sekreterare han en tid var)
finner just detta: »–wenn er eine Hand
bildet, so ist sie im Raum allein, und es ist
nichts ausser einer Hand; und Gott hat in
sechs Tagen nur eine Hand gemacht;–
und hat geruht über ihr, als alles vollendet
war, und es war eine Herrlichkeit und eine
Hand.» Liksom varje ting isolerat vilar i
Gud och är Gud, skall också människan göra
det; kollektivismen blir för Rilke något
förhatligt :
Statt in die weitesten Geleise
sich still und willig einzureihn,
verknüpft man sich auf manche Weise–
Av Rilke skulle (om de praktiska bekymren
varit hans) ha kunnat bliva en
samhällsreformator; men intet låg honom mera fjärran.
Han är drömmaren som står utanför; »ein
Ungeschickter des Lebens», kallar han sig
själv i ett brev. Inför Gud äro vi alla utan
handling — heter det på ett annat ställe;
Rilkes mysticism för honom till förnekandet
av värdet i framför allt den sociala
aktiviteten. Ty att leva är för Rilke — vid denna tid
— att iakttaga och känna, inte att handla.
»Vielleicht ist eine Art Priestertum mir
auf-getragen», har han visserligen sagt — men
menar en plats bland de stilla och ödmjuka,
de för vilka allt är sakralt och fyllt av stor
betydelse. En plats bland Guds ensamma.
Han återfordrar ingenting av denna Gud;
Gud finns — några under behöver han inte
göra för människors skull, någon synlig
kärlek behöver han inte visa dem. Denna
egendomliga tanke kommer länge att följa Rilke;
i Die Aufzeichnungen des Malte Laurids
Brigge talar han om den förlorade sonen som
om den vilken blivit alltför älskad och
därför måste fly till ensamheten. Samma
inställning är det som senare driver honom att med
ett så lidelsefullt intresse fördjupa sig i den
portugisiska nunnans, Marianna Alcoforados,
brev. Kärleken och den fromma
gudshängivenheten skola finnas för sin egen skull. (Just i
Ryssland finner Rilke mycket av detta för
honom så väsentliga; rysk mystik och natur
ha över huvud taget utövat ett stort inflytande
på honom.)
Men det är inte bara det gudomliga som
finnes i allt — också människan. För Rilke
finns det knappt några gränser mellan livets
olika manifestationer, allt är lika för Gud,
allt skall fyllas med Gud, som själ och
läng-tare efter Gud finns också människan i alltet:
Ich bin, du Ängstlicher. Hörst du mich nicht
mit allen meinen Sinnen an dir branden?
Meine Gefühle, welche Flügel fanden,
umkreisen weiss dein Angesicht.
Siehst du nicht meine Seele, wie sie dicht
vor dir in einem Kleid aus Stille steht?
Reift nicht mein mailiches Gebet
an deinern Blicke wie an einem Baum?
Wenn du der Traumer bist, bin ich dein Traum.
Doch wenn du wachen willst, bin ich dein Wille
und werde mächtig aller Herrlichkeit
und ründe mich wie eine Sternenstille
über der wunderlichen Stadt der Zeit.
Kommer man från Das Stunden-Buch till
Rilkes nästa större verk, de två banden Neue
Gedichte (1907—08), blir man kanske
förvånad. Det kan synas som hade Rilke
återfallit i sin ungdoms esteticism. Det vilar
något överraffinerat (ofta nog virtuosmässigt
överarbetat och t. o. m. direkt »dekadent»)
över hans sätt att reagera inför yttervärlden
och i dikt svara. Och dock: innerst äro dessa
beundransvärt ciselerade kaméer burna av
samma religiösa mystik som Das
Stunden-Buch. Det är bara det, att Rilke går från
syntes till analys, eller rättare, tager upp och
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
