Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klinckan berättar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V ette r lund
hållanden i de fyra sista decenniernas
Stockholm. Visst har här funnits •— märkvärdigt
nog! —■ åtskilligt som du inte varit med om
och som alltså inte finns i din bok. Men det
myckna som finns får sin extra trevnad
genom ditt sätt att förtälja det. Varom mera
efteråt.
Redan barndomsminnena äro inte en
drömmares och själisk enslings utan ge en rörlig
yttervärld med högst vaken atmosfär.
Sedan — man träder in och hör sorlet och
rösterna bland 1890-talets högskolestudenter,
då du och vår vän John af Klercker — unter
uns en sir John för hela Europa — och ert
gäng samlades till vittra och vetenskapliga
bedrifter eller lekte spex eller kamratligt
hjälpte den olycklige teologen Bensow, då
han av ett högst skämtbetonat öde satts att
redigera Söndagsnisse — den historien hör till
det absolut dyrbara i din krönika. Eller
man följer dig in i det celebra sällskapet
Idun, där du haft förankrat så mycket av
ditt livs intresse — och man andas den luft
alla gamla iduneser känna, man hör Harald
Wieselgrens myndiga och spjuveraktiga röst
och får ypperligt individuella porträtt av
t. ex. sällskapets olika sekreterare. I
teckningen av åtskilliga andra sällskap, av
tidningsredaktioner och »salonger», uppsluppna
fester och allvarsamma äventyr — insatta
som en särdeles njutbar bakgrund till det
rent litterära — förekommer så ett mycket
stort antal närbilder av döda och levande,
oftast utvisande denna bestämda talang för
karakteristik, vilken, den också, hör till den
episke och dramatiske diktarens utrustning.
Kanske är det därjämte naturvetaren som
lärt sig att se lika exakt på en människa som
på en insekt.
Men, o Klinckan, i fråga om människors
inre är du åtminstone inte alltid lika
träffsäker. Varken din vördade »gode mästare»
Viktor Rydberg — förlåt att jag säger det! —
eller den av dig icke utan diplomati
uppvaktade Wirsén har du förstått dig på mer än
endels. Av den förre ser du egentligen den
sida som asamytologen och Eddaestetikern
vände åt dig, men diktaren av »Allmakt
och ödmjukhet» eller av
kanslern-mammons-prästens predikan i Grottesången har du ej
fått korn på. Om gamle C. D. W. vet du lika
litet som det enklaste estetäckel av årgång
1890 att för honom den religiösa synpunkten
ingalunda var en »hobby» utan i en
genomtänkt världsåskådning organiskt förenad med
den estetiska och att han därför nästan
lika litet kunde acceptera 90-talets
blomstrande ateistiska esteticism som 80-årens grå
»verklighets»-diktning -— estetiskt gav han
ju för övrigt allt erkännande åt Heidenstams
»Vallfart och vandringsår» (men tyvärr icke
åt Levertin eller Ola Hansson!). Du
berättar för övrigt om hur tacksam du var,
då »Vallfart och vandringsår» befriade dig
från »skators avundsjuka skratt och
viktigpettrars tjatter» att »poesien låg i själatåget,
framtiden tillhörde prosan». Men varför hade
du någonsin låtit inbilla dig detta? Det
är sant, ungdomen på 80-talet gjorde det i
allmänhet. Men jag vet också bestämt att
det fanns de, vilka läste Heidenstam som
annan vacker lyrik men inte därför behövde
känna sig »befriade». Ty de hade aldrig
varit bundna.
Vanligen går nog vår författares blick på
människor djupare än till det yttre, som han
så träffsäkert griper i några ord. Och
teckningen av situationer — lustiga eller penibla
■— allt sådant är levande och medryckande,
laddat med den dramatiskt-episka vitalitet,
som, bästa Klinckan! bär upp vad du
berättar ur ditt livs historia.
Först och främst möter du själv, »firskaaren
og spillevende»: även som litterat en
allroundman i språk, döda och ännu mer i levande,
historiskt och konsthistoriskt kunnig,
zoologiskt lärd, geograf och forskningsresande, som
utnyttjat en massa longituder och nästan
alla latituder på denna lilla planet. Så
flersidigt intresserade människor ha svårt att
placera sin mitt-punkt, och du har nog själv
under ditt mångfrestande liv även litterärt
varit en smula osäker om din! Reseskildringar,
lyrik, mytologisk epik och jägarepik, drama
med antidemokratisk tendens, Den
hemlighetsfulla fotbollen och Dollarprinsessans jakt . . .
Vår gemensamme sir John af Klercker hade
det visst likadant, fast han knappt var poet
på allvar, och av samma skäl; han var
bara mycket nervösare och mera kolerisk
än du...
Själv skriver du med upphöjdaste
objektivitet. Du är mannen som säger allt sådant
som det är eller som du tycker det är. Funne
du till exempel nödvändigt att av någon
anledning framhålla, hur du är en i
vetenskapliga och vittra idrotter, med undantag
av horatianska versmått, förfaren man, skulle
ingenting förmå dig att med tiligjord
blygsamhet förneka eller förringa ett så solklart
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
