Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Klinckan berättar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klin ch an berättar
faktum. Skulle du åter tycka eller tro, att du
laborerat med någon defekt, till exempel
svaghet i viljan, när vännen Tisell tjusade
dig med heroinen Ledas behag eller
imperatoriskt bjöd dig att redigera »Figaro» — så
omtalar du även detta utan skryt och
för-hävelse och har moraliskt mod att kalla
förläggartyrannen din — ägare. Och hur
mången, som fått Svenska akademiens stora
guldmedalj och en massa beröm av Viktor
Rydberg, skulle i likhet med dig offentligen
tillstå, att han i egen mening stannat som en
»marvuxen buske på Parnassens nedersta
avsats»? Denna din nästan cyniska brist på
fåfänga utvisar en illusionsfri och saklig
inställning, som är en andligt oberoende
mans och som måste kallas aristokratisk.
Du har ingenting att frukta och kanske inte
allt för mycket att hoppas. Också är det bara
av respekt för den enkla sanningen som du
protesterar mot Strindbergs beskyllning, att
du lismat dig till akademiens pris genom att
springa i hovtrapporna. Ifall du haft några
förbindelser på det hållet och de varit
effektiva, hade du lika ogenerat talat om det som
om allting annat.
Med mycket nöje följer man de tusen och
en anekdoterna som späcka dina sidor. Har
du själv upplevat dem, äro de bergsäkert
trovärdiga, har du bara hört dem, kan det vara
si och så. Hur sängliggande sekreteraren i ett
visst samfund avfordrar ledamöterna ett visst
heligt löfte är byggt på den kanske rörande
men oanvändbara klichén om den gamle
mannen som på sin dödsbädd etc. etc. — mitt
i juni hade nämligen så många ledamöter
ej kunnat hoptrummas i huvudstaden. Men,
kära Klinckan, anekdoten är stämningsfull,
och jag tycker att den pryder sin plats!
Burna av sakernas egen humor äro flera
andra. Klinckowström kommer till en av
sina förläggare med ett manuskript under
armen; förläggarens yrkesinstinkt befarar ett
epos eller ett drama på vers men får en
förtjusningschock, då han hör namnet Den
hemlighetsfulla fotbollen, och köper bums grisen
i säcken. Full av dråplig karakteristik är hela
historien om besöket hos Björnson. En
humoristisk syn på den Store själv och hans smak
för varje slags effektfull mise-en-scène
utesluter icke verklig respekt för storheten.
Ty sådan respekt äger vår minnestecknare.
Han förmår rent av att vörda. Hos denna
osentimentala verklighetsmänniska — ty det
är han — kan komma en skälvning i rösten
när han talar om sin »gode mästare» V. R.,
om sin vördade lärare professor Leche, om
sin beundrade vän Carl G. Han kan tycka om
åtskilliga andra, men den tonen torde vara
reserverad för dessa tre. Det är mer än
vördnad, det är kärlek. Å andra sidan, baronen
och junkern Klinckowström kan icke skyllas
för verklighetsfrämmande hjärtnupenhet, när
han med vanlig frisk objektivitet förklarar
att han, om makten var hans, skulle hänga
sin sympatiskt tillfällige umgängesvän Brands
ungsocialistiske redaktör under
gentlemanna-mässiga former. Det sistnämnda tvivlar man
i varje fall inte på, snarare på hängningen . . .
Kära Klinckan. Från ungdomen kände du
dig vara poet och ville välja dig de yppersta
experter till lärare. Som diktare av
hjälte-kväden lät du Viktor Rydberg inviga dig i
den isländska verskonstens och poetikens
mysterier, som dramatiker gick du till
Björnson . . . Jag undrar nu i alla fall, om detta är
»sättet». Din esoteriska isländska diktning
vill jag ej söka bedöma, och visst kan man
lära sig ett och annat yttre grepp. Men poet
får man nog bli på egen hand. Alltför
uppmärksam anslutning till mönster tyder knappt
på en diktare med »det», och kände jag dig
bara ur slika uttalanden . . . Men när du
berättar hur under älgjakten du ofta, då du
satt på ditt ensliga pass, där
morgondimmorna hängde kvar i skogen, började drömma
om en skildring av livet uppe i Bergslagen
under jaktveckorna — och hur episoder och
landskapsbilder småningom av sig själva
trädde för din inbillning, då ser man hur
organisk poesi växer fram, sådan som man
ej kan lära sig av andra. Jag undrar också
om inte Örnsjötjuren är din mest levande
dikt, byggd icke på teorier utan på
känslobetonat upplevad verklighet. Du påpekar
själv att din läggning är epikerns. Man ser
det i den dikten, i dina äventyrsromaners
fabulering — och ingalunda minst i dessa
memoarer. Ty att berätta så förträffligt
som du gör i dem, det lär man sig heller icke
ur Viktor Rydberg, det är medfött och
gudarnas gåva.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
