Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Språket som livsform. Av Hjalmar Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjalmar L i n dr o t h
centralt hårt knutna tillsammans; men i
praktiken kan vi ha tanke där det tysta
språket blott skymtar — liksom tvärtom
yttre »språk» där tanken knappast är
engagerad. Att distinkta föreställningar kan
fixeras utan att språk är med ens i vårt
inre, torde kunna bevisas.
Men vi får ingalunda glömma det som
är motsatsen till »det redan formades makt»:
den gestaltandes makt över
uttrycksmedlen. Och därmed är vi åter framme vid den
fråga vars besvarande skulle förberedas
genom de nu avslutade små
problembehandlingarna. Är individen verkligen
maktlös gentemot språkets sociala tvång? ■—■
Vi har sett att språket förändras, ofta
genomgripande. Systemet är alltid labilt
(dessutom ofullständigt utbyggt). Hur sätts
en förändring igång? Detta är ett högst
omdebatterat ämne. Den nya sociala
lingvistskolan svarar: det finns generella
förändringslagar: de träder emellertid i dagen
bara där speciella sociala betingelser finns,
där de så att säga »ligger i luften».
Detta innebär en onödig mystik -— det
finns alldeles tillräckligt med ofrånkomlig
mystik. Dessutom innebär det ett
underkännande av personlighetens verklighet.
Vi måste hålla på individens betydelse
också här. Vi är inte helt utan
rörelsefrihet insnärjda i »nätet». — Först måste vi
besinna, att våra uttrycksbehov vanligen är
individuella (om ock socialt betingade).
Vi »uttrycker» dem i regel inom de
möjligheter systemet bjuder. Men dessa är ju
till stor del bara allmänna schemata. Det
konkreta materialet tillhandahåller vi själva.
Vi fyller i formulären. Är inte detta att
skapa personligt? Och allt som
sammanhänger med känslolivet! Accenten,
melodin, med ett ord: stilen (»le style est de
1’homme mëme»). Kort sagt: allt det
individuellt konstnärliga. På denna punkt bör
vi knyta an vid Karl Vosslers, eljest till
ensidighet överdrivna läror om individens
betydelse inom språklivet. —- Nå, detta
bestrider kanske ingen, fast det på vissa håll
förbises.
Men nu händer det ideligen, att den
enskildes uttryckande söker sig fram på en
icke gången stig, knyter en ny tråd i
mönstret (eller klipper av en redan knuten). Han
begagnar ett nytt uttryck, t. ex. om det
gängse blivit för uttryckslöst. Andra kan
ta upp nyheten — sådant beror på
initiativtagarens sociala ställning (och på andra
omständigheter). Här skall sociologin åter
sätta in. Nu hör man inte så sällan från
yngre personer: i vilket fall, i stället för
i vilket fall som helst. Det är »någon som
börjat», och andra har tagit efter.
Individuellt har jag ett par gånger kommit på
uttrycket jag ska höra av mig i stället för
jag ska låta höra av mig. Detta kan mycket
väl sprida sig; det är bekvämt — att det
kan synas egentligen vara logiskt nonsens,
är intet hinder. —■ Och tänk på våra
författares nybildningar! De uppstår ofta hos
individen, men de omhändertagas — eller
ratas — av samfundet allt efter dess ofta
dunkla behov.
Alltså skulle språket inte hålla måttet
såsom objekt för sociologin? Jag vågar
säga: då gör inte seder och bruk det heller.
Om Prinsen av Wales kommer med
uppvikta byxor även i torrväder, blir det
bevisligen lätt ett mod att så göra. Och
detsamma sker på vida djupare livsområden.
Vi har intet skäl att släppa tron på en
viss begränsad andlig självständighet;
skälen emot får åtminstone vara bärkraftigare
än de som sociologerna forebragt.
Mitt ämne har varit överrikt. Här har
jag måst nöja mig med en skiss, avsedd
att söka hos lekmän fördjupa förståelsen
för språkets centrala ställning i mänskligt
själsliv.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
