Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Albert Nilsson. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
dandes andliga typ, ty det var mera lugnt
och milt. Men han var in i det sista
upptagen både av tidsbråket och av, tvärtom,
frågan om vad Tegnér kallade
»himmelrikets nyckel», d. v. s. det eviga, det
absoluta. Sista gången antecknaren talade
med Albert Nilsson var några dagar före
i julas. Samtalet rörde sig först om den
europeiska politiken, som Albert Nilsson alltid
noga följde ur tidningar av olika färg och
som han vid detta tillfälle bedömde på
ett dystrare sätt än någon tidning. Det
var snarast världskatastrofen han tycktes
vilja spå om. Sen resonerades det av någon
anledning om det teoretiska problemet
huruvida man kunde tala om ett »vara»
utom i relation till ett annat »vara», vilket
Albert Nilssons interlokutör förnekade, men
han själv bejakade. Han menade att det
vore logiskt orimligt att tala om varandets
relationer utan att tala om det varande
självt. Härifrån togs steget in på
moralfilosofiens område: det vore lika orimligt
att tala om rättsföreställningarna som
enbart relativa, ty de måste alla i sista hand
logiskt basera sig på begreppet om en
absolut rätt, något i och för sig rätt. Den
sista tanken snuddade vid eller kunde
åtminstone bringas i förbindelse med
plato-nism och tegnérism, idén om konstans och
evighet, och man anade att Albert Nilsson
prövade möjligheten av att utveckla
evighetsbegreppet också åt religiöst håll. Han
var om sådana ting förbehållsam då han
talade med personer som, stående i livets
tanklösa mitt, kunde tänkas ha mindre
förståelse för dem, men skall i en
samtalsserie med en senare avliden
sanatoriekamrat en gång ha givit uttryck åt en tydlig
inriktning på den metafysisk-religiösa
spekulationen. Han hade länge varit sjuk —
lungsot — och många gånger ända sedan
sin ungdom definitivt dödsdömd av läkare,
och det var naturligt att han trevade
bakom växlingens och förgängelsens draperi,
om det nu bara är ett draperi, vilket han
i viss mån, med Kant, syntes frestad att
finna möjligt.
Då man talade om, skrev om Albert
Nilsson, så blev det gärna två notiser ur hans liv
som man kom att dröja vid: att han hade
varit stenhuggare och att han hade
lungsot. Då han fyllde år eller fick professurer
eller av annan anledning stod i tidningarna
brukade det berättas om hans fattiga
barndoms umbäranden, och en gång hade en
välvillig journalist, som ville göra saken så
bra som möjligt, på ett ytterst generöst
sätt avrundat talet på de mil som den
halländska sjömansänkans lille son varje
dag hade att traska till och från skolan,
vilket förargade Albert Nilsson mycket.
Lika litet som barndomens fattigdom eller
det självklara faktum att han en tid innan
hans begåvning upptäcktes och
omhändertogs deltagit i kroppsarbete hörde hans
lungsot till det som han sentimentaliserade.
Han talade öppet men sakligt, nästan
aldrig hopplöst om den, och den otålighet
eller pessimism som han i det
sammanhanget kunde visa rörde snarast vädret i
Lund, som sällan är vackert, eller i varje
fall sällan kändes förmånligt för Albert
Nilssons konstitution. Han hade också
oturen att den senaste av de två långa
repriser som han låg i Davos — på
sanatoriet Schatzalp, flyktigt beskrivet i den av
Albert Nilsson alltid undvikna romanen »Der
Zauberberg» —• råka ut för så gott som
permanent brist på solsken. Man besökte
honom, om ens vägar på sommaren så
tillät, där han låg på en balkong ett par
tusen meter över havet och tittade ut
över det disiga och i diset snart nog
enformiga schweiziska alplandskapet. Den
gången verkade han misströstande, och
man misströstade själv om att få se
honom igen. Han kom emellertid tillbaka till
Lund. Den erfarne läkaren på den
internationella uppsamlingsplatsen för
lungsotstyper hade förklarat att vad som gjorde
att Albert Nilsson kunde stå emot en sjuk-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
