Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två konungabiografier. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
nom. Avgörande har här verkat den
anklagelseskrift i tjugofyra artiklar, i vilken Johan
III med en Vasakonungs övertygande
agitatoriska kraft och stilistiska förmåga
utmålade sin broders tyranniska karaktär och
motiverade resningen mot honom och hans
avsättning. På 1700-talet vågade visserligen
Olof Celsius d. y. och ett par hans efterföljare
en gensaga, men den tidigare uppfattningens
riktighet fastslogs av Geijer och har på det
hela taget godkänts av följande svenska
historieskrivare. I Tyskland däremot
framställde Johan Gustav Droysen och hans son,
Gustav Droysen, Erik XIV, »den förste
Vasas store arvtagare, Gustav Adolfs store
föregångare», som den geniale grundläggaren
av Sveriges stormaktsställning. De
betraktade också i likhet med vissa av Eriks
samtida och en del äldre krönikörer konungens
vansinne blott som en politisk mask. De
Droysenska konstruktionerna bekämpades
emellertid i Sverige av Westling och Harald
Hjärne, och psykiatrikern Viktor Wigert
framlade 1920 i »Erik XIV. En
historiskpsykiatrisk studie», en detaljerad skildring
av konungens själssjukdom och dess förlopp.
Dock har de senaste årtiondenas detalj
forskning skarpt sökt revidera den gängse
uppfattningen av Erik XIV. Redan 1918
framhävde Artur Stille konungens
fältherreegenskaper. Rudolf Elander har i »Sturemordens
gåta», »Herr Sten. Studier i Erik XIV:s
historia» och i »Stämplingar mot Erik XIV»
tagit utpräglat parti för Erik Vasa och ansett
hans misstankar mot adeln bekräftade.
Docenten Ingvar Andersson har i ett flertal
skrifter, bl. a. »Erik XIV och Machiavelli»
och »Erik XIV:s engelska underhandlingar»,
framhållit följdriktigheten i hans planer och
politiska handlande.
Efter åtskilliga års forskningar och studier
i in- och utländska arkiv har nu Ingvar
Andersson framlagt sin samlade uppfattning
av konung Erik och problemen kring honom
i populär form i arbetet »Erik XIV. En
biografi.» I denna framstår Erik som en högt
begåvad person, en Vasaättling med på en gång
lysande och betänkliga arvsanlag. Det är en
personlighet med stark och hejdlös
självkänsla, njutningslysten och skönhetstörstande,
i bildning långt framom de flesta av sina
svenska samtida, en renässansmänniska på
gott och ont, som gjort Machiavellis
fursteideal till sitt och strävar att obönhörligt
hävda sig och den svenska staten. Det är,
enligt författaren, i denna belysning man bör
se Eriks storpolitiska planer på ett
Östersjövälde, och i detta sammanhang blir det
också plan och konsekvens i hans
giftermålsunderhandlingar, som för både samtid och
eftervärld huvudsakligen tett sig som utslag
av ett oroligt och underligt lynne.
Därigenom framstår också klart Eriks
förhållande till bröderna och högadeln: »Erik
var från första stund starkt, man skulle
kunna säga överdrivet, medveten om sitt
kungliga ämbetes höghet; han levde i en tid,
då absolutistiska kungamaktsteorier sågo
dagen i olika delar av Europa, och han
utbildade efter hand för sin del en motsvarighet
till dessa.» Faderns testamente hade
garanterat bröderna en ställning som halvt oberoende
vasallfurstar efter tyskt mönster. Genom
Arboga artiklar tryckte Erik ned dem till
undersåtar. Av adelsmännen utkrävde han
strängt deras skyldigheter mot honom och
staten. Den konungens högsta nämnd, som
han efter utländska mönster inrättade i sitt
första regeringsår och i vilken ofrälse,
juridiskt utbildade män togo säte, blev honom
ett hänsynslöst redskap i den inrepolitiska
kampen.
Men författaren låter inte blända sig av
sina teorier. Han betonar rörande
storpolitiken, »att Eriks planer voro i hög grad
sang-viniska. De hade storhet, sammanhang och
konsekvens, men avvägningen av
förhållandet mellan mål och medel var
otillfredsställande». I anslutning till de senaste
årtiondenas krigshistoriska forskning framhåller
författaren konung Eriks förtjänster som
fältherre och organisatör men blottar också hans
ömtåliga nerver och motvilja mot att utsätta
sin egen kungliga person för fara. »Bland
Eriks efterträdare på den svenska
kungatronen finnes en, som i dessa avseenden var
hans absoluta motsats, som företräder en helt
olik typ av konung. Det var Karl XII».
Författaren har varit mån om att framhäva
konung Eriks insatser på näringslivets och
den inre organisationens områden. Överhuvud
taget har han så vitt möjligt sökt förklara
konungens handlande ur rationella
synpunkter. Därvid har han även reserverat sig mot
Wigerts tolkning av Eriks själssjukdom som
en fortlöpande process och räknar strängt
taget endast med två utpräglade
sjukdomsperioder, en 1567 med Sturemorden som
upptakt, en senare under fängelsetiden.
Ingvar Anderssons arbete om Erik XIV
322
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
