Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Två konungabiografier. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två konungabiografier
är verklig historisk konst. De fem
avdelningarna äro komponerade som akterna i ett
drama, stilen klar och sober, färgad av
effektfulla uttryck från källorna. Man fäster sig
vid den säkra tillämpningen av den
historiska metoden, den kloka moderationen,
nyanseringsförmågan. Höjdpunkten bildar väl
dramats peripeti, avdelningen Sturemorden:
dokumenten läggas fram, alla omständigheter
tagas i betraktande, läsaren får själv draga
slutsatserna. Därefter följer man i »Eriks fall
och fängelse» den ödesmärkte furstens liv
ända till slutet.
En rikt utrustad personlighet ter sig Erik
Vasa som ett stycke av ett geni. Det
avgörande felet hos honom hade just varit den
bristande avvägningen av förhållandet
mellan mål och medel, djupt rotad i hans
själsliga konstitution. Han förirrade sig i sina
föreställningar. Stundtals brast kontakten med
verkligheten helt. I realiteternas värld
dukade han slutligen under i kampen om
makten. Likt ett obevekligt svar på hans
spetsfundiga syllogismer ristade man över
hans sista läger i Västerås domkyrka en
gravskrift, hämtad ur Första
Konungabokens andra kapitel. »Riket är gånget ur min
hand och vordet min broders; av Herranom
är det hans vordet.»
*
KUNG KARLS VÄRJA
Som är att beskåda i rustkammaren i Dresden.
Här, mellan franskt rapière och ungersk sabel
syns blank, kung Karl, din långa, raka pamp.
Vann kusin August den, när han aimabel
gav bal för dig? Han vann den ej i kamp.
Bars den, när du, en kung ur österns fabel,
skrämt kejsarn knäsvag med skvadroners tramp,
när Marlborough, Europas konnetabel,
räckt blommor till dig över scenens ramp?
Din samtid levde krokigt och på tvären
bland snusförnuft och kabinettsbesvären,
spinettklink, gräl och Amors rosenband.
Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land,
ditt kungaord, de skyldrande gevären,
och krigets konst och klingan i din hand.
I denna formfulländade sonett ur sin första
diktsamling Tärningkast har Frans G.
Bengtsson i några få suggererande ord
skapat den bild av Karl XII som sedermera
träder emot oss i den brett lagda krönikan:
Karl XII:s levnad, Till uttåget ur Sachsen.
Mannen med den raka huggvärjan, som obe-
rörd av den lumpna värld »på tvären», som
han lever i, bland världsmänniskornas små
bestyr och diplomatiska konster går rakt och
rätlinjigt den väg han utstakar åt sig.
Bilden har drag man känner igen. Det är
väsentligen den föreställning om Karl XII,
som genom karoliners förmedling utbildades
ett par årtionden efter hjältens död och fick
sina litterära uttryck hos Olof Dalin i
Avazu-och Wallasis-orden och i Anders Odels
agitatoriska Sinclairs visa. I den senare dikten
finner man den klassiska skildringen av
konungen, »den tolfte var en sirlig, lång och
väl uppväxter hjälte, den man kund’ se ej
enda gång sitt Karlahjärta fällte», den kraftige
soldaten med pampen, stövlarna,
älghudshandskarna och »en svensker röck av blått
passabelt kläde».
Man erinrar sig också Dalins briljanta parti
i sagan om hästen: »Han red obeskrifligt och
otroligt: sällan lät han up någon grinn: det
gick öfver i första språng eller ock grinnen
omkull, och ingen giärdzgård var så hög, at
ju Grollen såg honom under sina fötter».
Fåmäld, tyst och sluten, en människa helt
för sig, hade Karl XII varit en gåta för sin
samtid. För eftervärlden blev han, vad tiden
led, alltmera en symbol. Den storsvenska
strömningen tog fasta på hjälteegenskaperna
och stiliserade dem. När Hattpartiet beredde
sig till revanschkriget mot Ryssland för att
återställa Sveriges forna makt och ära
frammanades hjältekonungens minne i politiken
och litteraturen. Strax före 1738—39 års
riksdag, då Hattarna med Carl Gustaf Tessin
som lantmarskalk voro färdiga att taga
makten, ombesörjde denne en värdig kista åt
konungens jordiska kvarlevor. Man befann
sig i barockens övergång till rococo. Men med
fin och säker intution förkastade Tessin den
buktande linjen i dagens stilmod, beställde
en enkel, rätlinjig kista och dekorerade den
med herkulesklubban, lejonhuden, kronan och
det raka, blottade svärdet.
Storpolitikens motståndare blevo dock inte
svaret skyldiga. De fullföljde den kritik, som
redan under Majestätets livstid kommit till
uttryck hos tryckta, krigströtta och
betänksamma undersåtar och skeptiska yttre
iakttagare. Vad som för det ena
betraktelsesättet var oförgängliga, upphöjda dygder blev
för det andra lika många grava fel.
Tapperheten blev övermod och dumdristighet,
trotset och uthålligheten blev tjurskallighet, det
sublima gled lätt över i det löjliga.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:05:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1936/0363.html
