Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två konungabiografier. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
Den götiskt-patriotiska rörelsen vid
1800-talets början gav ny glans åt namnet Karl
XII. Två stora genier brände för ali framtid
in sin syn på honom i svenska folkets
medvetande; Tegnér skapade Kung Karl, den
unge hjälte; i Viken, tidens flyktiga minnen,
förklarade Geijer konungen vara »Allt för stor
för den nykloka tiden».
Mera i skymundan har kanske Geijers
andra djupsinnigt polemiska dikt kommit:
KARL DEN TOLFTE.
Jag stod, en yster pilt, i höga Norden.
Då slog mitt bröst en harm, lik ljungeldsstrålar,
när jag mitt öga vände över jorden
och såg den ömklighet, som uppblåst prålar,
den usla list, som djärvs sig vishet nämna
och nedrig vinst i fagra färgor målar.
Då drog jag mina stövlar på. — Att hämna
jag utfor, gudasänd, med svenska gossar,
som ej i striden ärans fana lämna.
Nu på min grav de vise sig församla
och tala klokskaps ord och vilja rätta
min ban, för den ej är den platta, gamla.
Och narrar, kärrets grodor likt, sig sätta
upp utur egennyttans pöl — då larmar
den hela pöbel, som blott vill sig mätta.
Men mig tog Mikael i starka armar
och förde mig för Lambets tron att bida
hans dom, som utan ända sig förbarmar.
Det nyttobetonade, demokratiska nittonde
seklet lät dock ej fascinera sig. Den nyktra
kritiken vakade. En lärd moralist som
Anders Fryxell, vilken i hög grad ägde svenska
folkets öra, borgerligt liberala ämbetsmän och
historiker som Fredrik Ferdinand och Ernst
Carlson utdömde Karl XII hårdare än
någonsin. Hans namn har allt fortfarande
blivit ett standar eller en skottavla, när
politiska riktningar bekämpa varandra.
Nationella föreningar fira hans dödsdag med
fackeltåg till hans ära. August Strindberg
kallade honom »Sveriges bödel». Vetenskapsmän
av mer eller mindre utpräglad politisk
högerbetoning med Harald Hjärne och Artur Stille
i spetsen ha bildat skola och gett upphov till
en allt mera omfattande Karl XII:s-forskning.
Frans G. Bengtssons styrka är, att han
inte är partiman och att han är en stilist
av Guds nåde. I hans framställning blir
Karl XII minst av allt en symbol utan en
egenartad människa med livets färg över sig.
Och kring konungen uppstår ett myller av
karoliner och andra samtida, så levande och
åskådliga, att man så småningom känner sig
förtrogen med dem som med gamla bekanta.
Verket börjar med ett briljant anslag:
Ett vildvuxet stamträd, så fjärran från ali
heraldisk förkonstling som någonsin möjligt.
Sedan växer ynglingen upp inför våra ögon.
»En furstesjäl formas», »En sträng herre
slutar». Vi få vara med om hur den unge
kungen gör sin debut bland grånade och
ängsliga rådgivare, få i ett dråpligt kapitel
»Procession i snö» beskåda den magnifika
kröningen. Och vi få också leva oss in i »Riket
som var hans»: »Det var ett omfångsrikt
land han fick i sina unga enväldiga händer:
från Stade och Wismar till Ishavstundran,
från skären vid Strömstad till ingrers och
karelers utmarker; ett land som långsamt,
bit för bit och sekel efter sekel, brett ut sig
åt alla håll från det gamla dunkla kärnland i
Mälartrakterna där bredskäggiga
järnålderskungar först satt upp sitt Sveavälde. Det
hade vuxit till sin storlek, inte genom
tropiska växtlighetsprocesser, giftermål eller arv,
utan genom lång hederlig vedermöda med
plog, yxa och svärd». —–-
Bokens andra avdelning »Vigder vid
soldathopen» handlar om Karl XII:s
förvånande framfart i Europa. Allvar och skämt
spexhumör och heroism gjutas samman på
ett strålande sätt. Blixtvisiten på Själland,
namn som Narva, Klissov, Fraustadt,
Altranstädt, få förnyad glans och realitet. Och
utmanande, sprudlande blänka de Frans G.
Bengtssonska infallen fram:
Men äran och ryktbarheten hade de vunnit, och
den skulle dessa deras sista nordiska efterföljare
också vinna: den sällsamt efterfikade vinning som
enligt Shakespeares sorgmodiga skogsfilosof endast är
en bubbla. Endast en bubbla — må så vara; ty den
rymmer ingenting handgripligt eller nyttigt, värmer
föga när elden falnat, duger inte att göra smörgås
av eller sätta på bank, och till mänsklighetens
allmänna fromma bidrager den inte stort. Likväl är
den utan tvivel en mycket märkvärdig bubbla,
skönare än allt annat, skimrande som regnbågen i
oemotståndlig glans, häftigare åtrådd av många än
rikedom och kvinnokärlek; dyrt vunnen i regel, och
alltid, vill det synas, skönast och mest hållbar när
den vunnits i blod; och ehuru människor i gemen
inte kunna beskyllas för bristande intresse för sin
smörgås eller sitt kassaskrin, ha de dock alltid på
ett hemlighetsfullt sätt lockats ännu långt mera av
denna bubblas skimrande intighet, envar för att
vinna den själv — åtminstone i drömmen — eller
för att hänfört dyrka dem som därmed lyckats bättre.
Mod, trots, styrka, frihet, lycka, makt och äventyr
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
