Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två konungabiografier. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
äro de sju färgerna i dess harmoni; och alla
vardagsmänniskans älskade nyttigheter sjunka — även i
hennes egen själ — ned till tarvlighet bredvid den.
Eftersom allt i sammanhang med denna bubbla är
sällsamt, irrationellt, beläget bortom det torra
förståndets nejder, är det de stora krigarna som vinna
den i dess största klarhet och mest oemotsagt;
sannolikt emedan de själva äro irrationella fenomen, drivna
av en dröm och ett äventyr bortom nyttans,
klokhetens och självbevarelsens riken.
Karl XII är obetingat huvudfiguren i detta
svallande epos. Vid hans sida etsa sig
emellertid andra gestalter in i minnet. »I spetsen
för sin skvadron på Smålands rytteri red,
medelålders, huslig och bekvmmerfylld,
välborne ryttmästaren Jon Stålhammar till
Salshult, föga upprymd inför krigets
stundande besvärligheter», en karolinsk Sancho
Panza tagen på kornet. Där är
generalamiralen Wachtmeister, sittande »på sin flotta,
som en höna på sina kycklingar, bekymrad
och orubblig», där den dråpliga karakteristiken
av den mäktige och bastante Piper,
»majestätiskt kringfraktad i en ofantlig kaross»,
porträtten av August den starke och tsar
Peter inte att förglömma.
Den episka skildringen väller fram likt
en flod, än brusande och hastigt, än i sakta
vågor genom Polens slättmarker, tills
strömmen av karoliner slutligen förtonar vid
synranden:
Farväl, Europa: nu gå vi. Detta är det sista av oss,
i dessa trakter, i vår gamla stil: ty nu gå vi mot det
som för oss skall bli Ragnarök. Ulven i Sachsen är
bunden, så gott banden kunna hålla; men
Midgårdsormen vältrar ännu i de yttre mörkren, och mot
honom gå vi nu, för att nå vårt ödes fullbordan.
Farväl o Europa, och tack för vad som varit–-
Frans G. Bengtsson avvisar onödigt
teore-tiserande kring Karl XII. Han förklarar sig
finna, »att Karl XII, med alla sina egenheter
och alla sina begränsningar, var tillräckligt
bra sådan naturen danat honom, och att
därför han, mera än de allra flesta, borde
kunna få vara fri såväl från nervösa apologier
som från överlägset klander». Utifrån denna
synpunkt hugger författaren frejdigt in på
både »Carlsöner med småsällskap» och den
nyare Hjärneska historieskolan. Själv anser
han sig tydligen intuitivt sitta inne med
kunskapen om hur naturen danat konungen. —
Det är till att vara säker på sin sak.
Karl XII:s-forskarna av facket torde
komma med gensagor. En och annan
skeptiker kommer kanske att mena, att
intuitionen smakar väl mycket både Geijer
(värdesättningen), Carlson (vissa huvudegenskaper)
och nya skolan (den militära storheten). De
trägna arbetarna i vingården låta nog inte
avfärda sig med överord: de äro inne på en
säker väg, då de genomforska arkiven för
att söka lägga alla korten på bordet och
kritiskt värdera dem. Härmed skall dock
ingainga lunda förnekas, att Frans G. Bengtsson
satt fingret på ömma punkter i den moderna
skolans Karl XII:s-uppfattning. Tvärtom
torde hans »ledsamt teoretiska parentes»
kunna tjäna som en eggande tankeställare för
sanningssökarna.
Drottning Lovisa Ulrika framhöll en gång,
då hon prisade sin gemåls egenskaper, att
han inte var så Don Quixote som Karl XII.
Don Quixote-draget i Karl XII:s fysionomi
är tydligen framträdande, och människor taga
fasta på det, vare sig man är notorisk
hjälte-dyrkare som Frans G. Bengtsson eller som
Lovisa Ulrika världsklok rococoprinsëssa,
förmäld med Adolf Fredrik.
Ännu mer i ögonen fallande är dock ett
annat karaktärsdrag: rättrådigheten. År 1717
befann sig den unge Carl Gustaf Tessin på
studieresa i Rom och erhöll slutligen också
audiens hos den helige fadern. Så småningom
gled samtalet in på Karl XII. Påven, den
fint bildade Klemens XI, gav då om den
evangeliske konungen, året före dennes död,
ett vackert omdöme, som onekligen stått sig
genom århundradena. Han fastslog om Karl
XII: Qu’il étoit le seul Roi au nionde dans
ces tems actuels, qui aimat la justice par
prin-cipe pur de Vertu sans nulle vue d’interet.
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
