Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Viktor Rydbergs lyrik i intim belysning. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viktor Rydbergs lyrik
Rydbergs beläsenhet. Härvidlag utnyttjar han
insiktsfullt Rydbergs bevarade bibliotek och
utreder samvetsgrant betydelsen av hans
egna förstreckningar. I det hela utredes
dikternas idéinnehåll med mycken klarhet och
skärpa, och enskilda analyser sådana som den
om Prometeus och Ahasverus synas hart
när uttömma det rika ämnet. Måhända
betecknar denna knappa och precisa
framställning bokens verkliga höjdpunkt.
Genom att utgå från de enskilda dikterna
vinner Holmberg ytterligare, att han kan
följa en dikts eller ett diktmotivs historia
genom Rydbergs hela produktion. Ingenting är
ju vanligare än att Rydberg i sin
mandoms-eller ålderdomsdiktning återvänder till sin
ungdomsdiktning, och uppslagets betydelse
kan man först helt fatta i belysning av det
slutgiltigt vunna resultatet. Det påfallande
säkra grepp Holmberg vunnit över Rydbergs
i många avseenden svårbehandlade
ungdomsdiktning ger den bästa bekräftelse på
metodens fördelar. I vissa fall spar han
behandlingen av ungdomsdikter tills de återuppstå
i ålderdomspoesi och kan därför börja med
några få dikter, som ge grundmotiven för
Rydbergs hela livssyn.
I inledningskapitlet Barndomen och
oskulden klargör Holmberg den tragiska
innebörden i Rydbergs djupt rotade uppfattning att
»det värdefulla i livet inte varade längre än
barndomen varade», och med skäl placerar han
ungdomsdikter som Vinst och förlust,
Vatten-plask och Fåfäng skönhetssträvan bland
»svenska litteraturens dystraste». Djupsinnigt
utreder han, hur denna Rydbergs syn på
människolivet påverkat hans egendomliga
åskådning om människosläktets utvecklingshistoria.
Konstruktionen av en utvecklingskedja, vars
begynnelse förlorar sig i preexistenstanken och
som mynnar ut i en förhoppning om evig
salighet, bygger sålunda innerst på Rydbergs
längtan bakåt till sin egen barndoms
oskuldsliv. Rydbergs trosvisshet om mänsklighetens
förmåga att till slut vinna ett
lycksalighetstillstånd är mycket växlande och synes till
slut ha gått förlorad. Holmberg, som
förträffligt påvisat detta, lägger mindre vikt vid att
skalden samtidigt försonar sig med livet på
ett nytt sätt. I bekännelseuppsatsen Den
bästa gåvan, från 1888, som Holmberg
förbigår, prisar Rydberg som den lyckligaste
lotten »att hava levat länge och verkat troget
och under vitnande lockar dött en högsinnad,
varmhjärtad ynglings död». Så vitt jag för-
står, kan detta citat ej förbigås i det givna
sammanhanget, men i själva verket endast
understryker det på ett nytt sätt betydelsen
av det av Holmberg angivna perspektivet.
Mindre tillfredsställande är Holmbergs
andra kapitel Ungdomen och friheten. Det
börjar visserligen med en utmärkt
karakteristik av Korsaren och annan närstående
ungdomsdiktning, men författaren drar inte ut
perspektivet mot Rydbergs stora
tankediktning på 1870-talet, då han själv återvänder
till denna ungdomsdiktning. I stället
understryker Holmberg, att Rydbergs diktarskepp
är, »då han skriver programförklaringen till
sin första diktsamling, inte tänkt som ett
krigsfartyg». Visionen av Spillrors vimplade
slup, som styr ut över »glitterströmmar»,
stammar dock först från 1881 och är
karakteristisk blott för Rydbergs 80-talsdiktning. Som
Holmberg själv utrett, särskilt i den
utmärkta analysen av Skogsrået, betraktar
Rydberg drömmen tidigare som en frestelse. I
stället uppfattar Rydberg under 1870-talet
dikten som ett led i dagens gärning. Holmberg
har inte mycket till övers för denna
kampdiktning, och ett par gånger beskär han den
mycket hårdhänt. Han torde stå ganska
ensam, när han avfärdar Snöfrid på ett par
rader och när han i den kuriösa
karakteristiken av Dexippos borteliminerar siargestalten
och bara sysslar med barnkrigarne.
Kantaten betecknar Holmberg som »Viktor
Rydbergs enda officiella dikt» och vill därur
förklara dess tillkämpade optimism.
Karakteristiken förleder honom till följande skeva
och orättvisa omdöme: »Rydberg har funnit
denna appell av situationen påkallad; hur
han i själva verket menade den och hur andra
borde uppfatta den har han kanske i själva
verket inte givit sig tid att fullt tänka efter.»
Här hamnar det sig, att Holmberg, som
samvetsgrant uppsökt alla berättelser om
diktens tillkomst, inte givit sig tid att själv gå
till manuskripten eller utnyttja andras
redogörelser härför. Söker man meduppleva
Rydbergs diktarkamp, skall man få ett annat
intryck av hans tålmodiga ärlighet och
sam-vetsgrannhet vid författandet. Man vågar så
mycket frimodigare förklara detta, som
Holmberg gjort sig skyldig till en genreförväxling,
när han bedömer denna stora korlyrik som
»officiell» personlig lyrik. Också annars märker
man, att Olle Holmberg misskänner
Rydbergs kampställning och intolkar privata
konflikter, som icke finnas. Vad Rydberg i Den
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
