Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Viktor Rydbergs lyrik i intim belysning. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
flygande Holländaren förebrår sig är väl ej,
att han en gång på vart hundrade år
besöker drömmens ö utan att han ger upp
kampen mitt i bränningarnas larm och gripes
av dödslängtan.
Har Holmberg trots alla goda utredningar
om idéinnehållet i Rydbergs stora tankelyrik
från 1870-talet icke tillräckligt sinne för detta
skedes kampdiktning, beror det tydligen på
att han alltför mycket fångats av Rydbergs
personliga förutsättningar och allt för litet
sysslar med hans relationer till sin samtid.
Holmbergs intima belysning av Rydbergs lyrik
kommer fullt till sin rätt, när han når fram
till dennes 80-talsdiktning. Hustruns
omsorger att bereda Rydberg ett ombonat hem
och hans egen bergtagenhet av de vid denna tid
pågående forskningarna i germansk mytologi
ha gjort skalden oberoende av tidsandan och
radikalt hänvisat honom till egna
förutsättningar. En dylik isolering i det personliga
grubblets tanketorn förstår Holmberg till
fullo, och det är väl möjligt, att han något
överskattar vissa dikter från denna tid. Hur
tacksam man än känner sig inför Holmbergs
inträngande karakteristik av Nero och
ljungelden, är man kanske inte helt böjd att överge
sin gamla mening att den dikten är alltför
pastichartad.
Gripande är emellertid, att Holmberg är
fullt med, när Rydberg till slut sliter sig ur
sin isolering och diktar Den nya
Grottesången. I detta fall föresätter sig Holmberg
att visa, hur dikten vuxit upp ur »sin egen
tids realitet». Härvid eftersträvar han inte »att
ge en objektiv redogörelse för arbetarfrågan
under 1880-talet, endast att påpeka några drag
som kunna ha verkat som incitament till Den
nya Grottesångens författande». Den så
begränsade uppgiften synes mig vara ypperligt löst,
och detta har medfört att karakteristiken
av den väldiga dikten blivit rik och
mångsidig och på ett sällsynt friskt sätt möter
läsarens uppskattning. Det är bara skada, att
Holmberg inte tillgripit något av samma
metod även vid andra tillfällen. Den annars
så lyckade analysen av Grubblaren avskäres
från ali samtidsanknytning redan därav att
den mot ali kronologi placerats efter Den
nya Grottesången. Holmberg visar sig här så
oberoende av de yttre detaljerna att han
envisas betrakta dikten som en tankemonolog
bakom de färgade fönsterna i Ekelidens ännu
ej färdigbyggda arbetsrum. Som bekant
skrevs dikten på Bångsbo, och det är väl
alltså en västkuststorm som vaggar
Grubblaren in i hans meditationer.
Det har ofta klagats över att svensk
litteraturhistoria överdrivit miljöbelysningen och
aldrig riktigt kommit fram till diktens kärna
och mening. Holmberg har i handling
reagerat häremot, när han i Viktor Rydbergs
lyrik hänsynslöst renodlat den rent personliga
belysningen. Att han härvid hamnat i en
motsatt överdrift är kanske mindre
förvånande än att han lyckats så skarpt ge uttryck
åt Rydbergs personliga förutsättningar.
Tydligt är, att han i grund behärskar denna svåra
och hos oss mindre prövade metod. Det ligger
mig om hjärtat att understryka denna
metodiska förtjänst, då jag tidigare kommit att
belysa vissa av dess avarter. Detta har dock
skett mindre av metodiska skäl än av
omsorgen om en frisk och levande Rydbergsbild.
I Holmbergs metodiska behandlingssätt
döljer sig en värderingsprincip, som aldrig
blir fullt uttalad men som fragmentariskt
antydes under framställningens gång. Han är
med upptäckarens rätt starkt fångad av den
säregna profilen i Rydbergs
ungdomsdiktning, och han känner personliga sympatier
för det oberoende av tidsandan som diktaren
vann på gamla dagar. Den samtidsanknytning
Rydberg upptog under 60- och 70-talen synes
honom däremot närmast vara ett avsteg
från hans egen personliga väg. Denna
värdering står i skarpaste motsättning till
omdömet hos dem, som i livet stodo Rydberg
närmast. I sin representativa
Rydbergsuppsats i Ord och Bild 1902 lägger Robinson ali
vikt på lösenorden från siarens försommar och
högsommar och finner att hans
ålderdomsförkunnelse går i trötthetens tecken.
Värderingen utgår tydligtvis från det då så
vanliga kravet på att en diktare skulle följa med
sin tid. Att en människa kan bli oberoende
genom att gå in i sig själv och reagera efter
evighetssynpunkter synes ej ha gått upp för
denna liberalism. Holmberg ser i detta fall
vida modernare, men är han inte i sin tur
minst lika ensidig? Är det inte Rydbergs
storhet och geniala öde, att han först kunde
fylla sig med sin generations andliga arv
och sedan fullfölja och fördjupa denna insats
utan att låta sig störas av nya
strömningar?
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
