Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Awazu och Wallasis. Av Walfrid Holst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Walfrid Holst
gade stundom över att hans vänner dröjde
med svaren, »oavsett de hava den äran
att äga en av de sina, som dagelig dags
niger för kejsaren och blott för deras heder
tärer sina och kronans penningar. Jag
undrar ej mer, att landet ropar över
långsamhet i Cammarcollegio; det är vår
senfärdige Piper skuld till. — — •— Fylles
min åstundan, så lärer jag snart få ta den
karlen i kallufwen, och då vill jag försäkra
honom, den lata commandeuren, det jag
skall visa eftertryckligen vem jag är, och
att varken hans försummelse eller hans
blonda perruque kan förminska den estime,
den högaktning och den vänskap jag för
honom och alla mina värde medchevaliers
hyser».
Det gåtfulla Awazu och Wallasis
använder Tessin en och annan gång som en slags
hälsningsformel. Den 4 januari 1736: Awazu,
Mes chers Seigneurs chevaliers! Comment
vous portés vous, mes adorables
callo-tins? Mes respects à vos Beautés, Mesdmes
Liljenstedt, Bonde, Liewen et Mad:me la
comtesse de Strömberg å leur tete. Au
reste, je vous en laisse le choix. Voilå
bien des lanternes; Mais que voulés vous?»
Hur han den 16 juni 1736 hälsade riddarna
och kommendören med ett Wallasis, har
redan påpekats.
Mes adorables callotins . . . Det var en
för trogna Awazuriddare kanske något
magstark hänsyftning på det
galghumo-ristiska sällskap, »Le regiment de la calotte»,
som 1702 bildats i Paris och som det vid
denna tid var högsta mode i Frankrike att
vara intagen i, trots att de satiriska
kallelsebreven utfärdades till folk, som gjort sig
bekanta för någon dårskap, dumhet eller
egendomlighet, något snedsprång eller
någon avvikelse från konvenansen inom
sällskapslivet eller litteraturen. Det var
emellertid framförallt högt bemärkta personer
som inkallades; både Filip Regenten, Lud-
vig XV, Law och Voltaire blevo
medlemmar. De nyintagna erhöllo rätt att bära
en kalott för att skydda sina klena huvud
mot yttre inflytanden. Sällskapet var som
sagt högt på modet, och Tessins
hänsyftning ger oss onekligen vidgad förståelse
för den spexiga ton, som också frodades
i Awazu-orden sida vid sida med det
götiska allvaret och den fosterländska
retoriken. Tessin skulle sedermera briljera
inför Lovisa Ulrika med ordensskämt i
»kalottisk» stil, och vad Olof Dalin
beträffar, skulle han en gång genom sina
sati-tiriska »kalottpredikningar» göra sig
gällande vid hovet men även utsätta sig för
eftertrycklig näpst från ständernas sida.
1700-talet var i själva verket
ordensväsendets tid par préférence. Ordnar
florerade i de mest skiftande former, från
den med hemlighetsfullt allvar omgivna
Frimurarorden till sällskapslivets
glittrande småordnar, som levde ett längre eller
kortare dagsländeliv. De muntra och
gäckande toner Tessin anslog bland
Awazu-och Wallasisriddarna peka hän på de
skämtsamma ordensupptåg, som längre fram i
tiden skulle tillvinna honom Lovisa
Ulrikas applåder. Men redan i början på
1720-talet hade han utmärkt sig. Han hade 1724
vunnit inträde i en societetsorden i
Stockholm, »Les antisobres», »där värder
huvudman var preussiska envoyén herr
Mar-defeldt». I detta kotteri satt Tessin en
afton och fann på »åtskilliga
fyllhundsnamn», som förefalla oss på något sätt
bekanta: Polycarpus Svicka, Ambrosius
Tratt, Mathanasius Tunnband, Candidus
Windrank, David Sup-ut–-, Tvina
Raggla, Malin Squalp, Hebbla Knytnäva.
Fantasien sätter sig i rörelse och snart för
den oss onekligen fram till det stora
humoristiska geniet, på sitt sätt genrens
svenska fulländare — till Karl Mikael
Bellman.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
