Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vasatidens porträttkonst. Av Nils G. Wollin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils G. W o llin
genom fastställandet av förfädernas anor
stärka sin egen och sin dynastis ställning
belyser Steneberg på ett mycket intressant sätt
genom att sammanställa kungens
gouache-bild på Gripsholm med ett tidigare obeaktat
blad på Borrestad framställande riksvapnet,
omslutet av grenar med kungens anvapen och
en kartusch med de svenska provinsvapnen,
i förbigående sagt den äldsta kända bevarade
serien, d. v. s. från 1560-talets början.
Sannolikt ha dessa två blad varit avsedda för en
lagbok, vari de skulle vittna om monarkens
makt och härlighet. Här få vi den bästa och
samtidigt den närmast till hands liggande
förklaringen till kungens införskaffande av
konterfej are.
Denna nyttoinriktning fick en något annan
orientering under Erik XIV, som i hög grad
oförblommerat utnyttjade porträttkonsten vid
sina många giftermålsförhandlingar. Tack vare
hans utpräglat estetiska sinne äga flera av
dessa hans porträtt en kvalitet, som ej
tidigare varit sedd i Sverige. Välbekant är den i
Nationalmuseum befintliga höftbilden med
kungen i svart rustning, som antagligen
målats av Antwerpenkonstnären Dominicus ver
Wilt, verksam här 1556—66. Troligen är
det samma hand som utfört det först av
Osvald Sirén uppmärksammade porträttet i
Meiningen. Märkligast, och i en klass för sig,
är det helfigursporträtt som från en engelsk
samling nyligen införlivats med
Gripsholms-samlingarna. Sixten Strömboms hypotes att
vi här skulle stå inför ett original av den
nederländsk-engelske konstnären Steven van
der Meulen synes förf. vara benägen att
godkänna, ehuru han i tolkningen av
porträttet framför divergerande synpunkter.
Möjligen framställdes redan Gustav Vasa
och Margareta Lejonhufvud i helfigur. Men
här är det första absolut säkra i Sverige
utförda porträttet i helfigurschema, såsom vi
oftast möta det i tidens angallerier. Kungen
är placerad framför en slät bakgrund.
Ramens ena sida avskär ett bord, varpå han
håller sin vänstra hand. Den andra vilar mot
höften. Den i svag sidovridning återgivna
figuren ger ett frontalt helhetsintryck.
Benställningen är den i klassisk skulptur vanliga.
Tydligen har konstnären ej närmare tagit
hänsyn till modellens egenart utan framställt
monarken såsom den tidens mode fordrade
det, ett mode som med seg konservatism
skulle bibehålla sig ända till 1600-talets
början, då van Dyck införde barockens speciella
rytm. Redan under 1500-talets första
decennier hade detta ideala formschema utbildats,
varefter det spritts över hela Europg., dock
endast anpassat efter det allra högsta
samhällsskicket. -—- Gärna skulle man vilja gå
ännu längre tillbaka för att få förklaring till
denna typbildning. Via huset Habsb|urg för
Steneberg uppmärksamheten på den höviska
kulturen i Burgund, som kom att betyda
mycket vid renässansens genombrott, alltså
under den tid då personlighetsvärdet i så
hög grad utvecklades.
Vi återgå till Erik XIV:s porträtt, som
på sin tid målades för att underlätta den
påtänkta och av kungen åstundade
äktenskapliga alliansen med Elisabet av England.
Huvudet ger i vissa drag intryck av ingående
modellstudium. Därpå kunna -vi, ej misstaga
oss. Men å andra sidan står det klart, att
konstnären medvetet förskönat. Han följde
härvidlag icke endast den manieristiskt långlagda
tidstypen utan även den höga modellens egna
önskningar. Det officiella hovporträttet var
alltid produkten av en ideell åskådning. Att
det sedan kunde utnyttjas för krassa syftens
uppnående är en annan sak.
I detta magnifika originalporträtt finna vi
alltså för första gången i Sverige prov på den
då gängse europeiska hovtypen, som utan
avbrott härskar långt in i Kristinas tid.
Den höga konstnärliga porträttstandard,
som vi kunnat konstatera under Erik XIV:s
tid, möter oss till att börja med även under
hans efterföljares första år, vilket har sin
naturliga förklaring i det faktum, att flera av
de tidigare inkallade utländska konterfej arna
stannade kvar i kunglig tjänst, bland dem
Lambert Ryckx, som möjligen utfört det
utmärkta porträttet på Tyresö, föreställande
Johan III. Med sin dova kolorit, där den
svarta dräktens enhetliga, mörka ton
dominerar, står den i symtomatisk kontrast till
van der Meulens i rött lysande Erik XIV-bild.
Det är den spanska hovetikettens dystra
färgstämning under senrenässansen och något
av den tidens, motreformationens, tunga
allvar som möter oss i Tyresöduken.
Den mest verksamme bland Johan III:s
konterfej are var den redan 1562 hitkomne
Johan Baptista van Uther. Sedan Ryckx
lämnat landet var ingen honom rangen
stridig såsom den märkligaste inom sitt yrke
fram till 1580-talets mitt. Vi erinra oss bland
hans porträtt helfigurbilderna av Johan III
(Siena) och Sigismund (Uffizierna) samt knä-
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
