Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
proletärförfattare — och hans son, en ung
målare, att taga sin tillflykt till det enkla
men trevna hemmet. De trivas där så bra,
att sonen, under det han målar av flickan,
blir betagen i henne, och hon gripen av
ungdomlig och våldsam känsla för den unge
konstnären. Det blir allmän förbluffelse, då
fadern förklarar, att hans några och
fyrtioåriga hjärta talat — det kan göra det mera
högljutt än ungdomen tror. Slutet blir, att
fadern resignerar för sonen och sonen för
fadern, varefter den eleganta bilen far vidare
och gubben Michel och Francine åter intaga
sina platser i fönstret.
Av detta enkla uppslag hade författaren
med fin människokännedom gjort ett
skådespel, som ej minst genom ett ypperligt spel
på alla händer både roade och rörde. Herr
Ivar Kåge som fadern Michel med sitt
lurviga huvud låg helst som en vänlig
newfoundlandshund i fönstret, älskvärt
världsfrånvarande och egentligen blott levande i
detta fönster tillsammans med sin dotter,
som hade liknande inställning till tillvaron.
Han hade gjort en typ som man kommer
ihåg, men bör dock ha varit rätt
ansträngande för sin duktiga, något fantasilösa — det
hade hushållet gott av — hustru Elisa—fru
Frida Winnerstrand, som nog hade de i
salongen varande Marthornas sympati, och med
någon ängslan såg, hur fjärran make och
dotter levde. Den senare spelades av fru
Signe Hasso, som förkroppsligade den unga
drömmande flickan och även fint nyanserade
hennes sociala ställning. »Ändå står ej Frida
vad man kallar på vår samhällssteges högsta
topp.» Med sin sympatiska rösttimbre, sin
fullkomliga naturlighet och sin intensitet
gjorde hon något fulländat. Det var ett
också för åskådarna tjusande ögonblick, då
hon satt modell och efter en replik från
målaren trodde sig ha fått visshet om att han
älskade henne. Rösten stockade sig och ansiktet
lyste. Man kände, att man hade en mycket
lovande skådespelerska framför sig. Som
förälskad åtminstone hade den parisiske
författaren Antoine Vanier—herr Winnerstrand
en naivitet som hör till detta
sinnestillstånd, och den framhölls av den utmärkte
och som alltid charmfulle skådespelaren på
det mest diskreta sätt. Robert—herr Frank
Sundström var som målaren en mycket ung,
kantig men själsfin herre, som väl egentligen
talat sig in i en situation, där han vid
närmare eftertanke kände sig icke passa. Slutet
blev något för långt och saknade nog ej ett
stänk av känslosamhet. Vi äro känsliga för
det felet i våra dagar. Det är också på
teatern en viktig sak med anslaget, och även
fortsättningen har sin stora betydelse, men
det väsentligaste är konsten att sluta på rätt
sätt och så, att åskådarna ej tycka, att slutet
är för abrupt, eller ändå värre — och det var
fallet här -—■ tänka: skall ej ridån falla,
pjäsen är ju redan slut.
Hade man 1891, då romanen Gösta
Berlings saga kom ut, trott någon, som spått, att
den fyrtiofem år senare .skulle av
författarinnan, då Nobelpristagare och medlem
av Svenska akademien, dramatiseras och
spelas både vinter och vår? Visserligen
påstås det, att någon yttrat under en av
dessa föreställningar: »Det här har jag
visst sett i en bok», men i allmänhet var
nog publiken mera hemmastadd med
händelser och personer än vid något annat
skådespels första framförande. Man måste komma
ihåg, att det är en saga på verklighetens
botten, men i alla fall en saga. Händelser och
personer avspegla sig i huvudet på en liten
flicka på landet, i vilkens geniala och rika
fantasi kvinnorna och männen blevo
skönare och ädlare än i verkligheten, elakheten
blev mera djävulsk, festsalarna större och
härligare eklärerade än i verklighetens
Värmland. Så skulle sagan också ges på teatern,
och så blev den given. Ibland tänkte man
visserligen: Hur stor plats upptar den där
repliken på en eller flera romansidor? Och
nog var det mera episoder än sceniskt
sammanhang man fick se. Men det var
uppfriskande att få scenens färg och strålkastare
över detta myller av figurer. Åt den mäktige
ande, som skall finnas i majorskan, och åt
den originella gestalten av matronan och
kraftkvinnan gav Tora Teje med sin man
kan väl säga stora konstnärspersonlighet liv
och trovärdighet. Majorskan Samzelius är
en av hennes många fulländade roller.
Ibland, ja bra ofta vill man ej ha en roman
illustrerad. Man tänker sig personerna på ett
så klart sätt, att man ej önskar dem
annorlunda. Någon gång kan dock en konstnär
ge ett värdefullt bidrag och hjälpa en på
traven. Så Erik Werenskiold i teckningarna
till Jonas Lies »Familjen på Gilje». Georg
Paulis ypperliga teckningar till Gösta
Berlings saga äro också av rätta sorten, ej minst
då han skildrar majorskans mäktiga yttre
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
