Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
renässansdräkterna — dessa voro på
Shakespeares tid mycket påkostade på hans teater
— voro här imponerande. Allt gick med liv,
lust och lidelse. Bland birollerna, som
utfördes med kraft och originalitet av bra
många, roade särskilt amman — fröken
Tyra Dörum. Här fanns bredd och
grovkornighet men intet av ansträngd komik,
och hennes flin och mustigheter — en fin
observation av författaren var det att låta
henne envist upprepa »och när du blir äldre
faller du på ryggen» — lät på Shakespeares
sätt tragiken genom motsättningen framträda
ännu starkare. Som Mercutio, Romeos
elegante, lätt cyniske vän, lyste Gabriel Alw.
Då Romeo talar om, hur han hade drömt
under natten, låter Shakespeare Mercutio
beskriva den lilla skämtsamma
älvdrottningen Mab, kanske syster till Puck, och talar
om, hur hon om natten flyger över sängarna,
och kommer just så stor som bilden är
i en agat på åldermannens ring
och åker efter luftigt solgrandsspann
tvärsöver näsorna på folk i sömn;
med hjuleekrar utav spindelben
den ståten kuskar hon i, natt på natt,
igenom hjärnorna på älskande;
— dä drömma de om kärlek; — över knä’t
på hovmän; — strax om bugning drömma de.
(Per Hallströms översättning.)
Men Romeo och Julia drömde om och levde
i en kärlek, som omfattade kropp och själ,
och om också ej Montague tycks ha hållit sitt
löfte att resa åt Julia Capulet en stod av
guld, så har Shakespeare rest kärleksparet,
som i sin antisociala dubbelegoism brydde
sig så föga eller intet om släktfejderna, en
minnesvård som varar genom tiderna.
Orden och känslorna strömma, och de två
ha blivit typer för kärlekens
vördnadsbjudande vanvett.
På Dramatiska teaterns föreställning fyllde
både då det gällde skönhet, äkthet och
lidelse paret mycket stora fordringar. Lars
Hansons Romeo, välbildad till kropp och
ansikte, verkade skön men inte sockersöt
italienare och hade alldeles riktigt ibland
något av ynglingens okynniga rörelseschema.
Han var övertygande i sin sprudlande känsla.
Inga Tidblad i sin blonda flickskönhet var
ungdomligt spröd både i röst och kropp och
hade höjdpunkter i balkongscenen, där
renhet och varm sinnlighet gingo upp i varandra;
och även då hon tömde sömndrycken gav
hon rörande det mod den stora kärleken kan
skänka också en alldeles ung flicka. Bägge
ungdomarna tycktes tänka: Vi ödesbestämda
måste älska varandra så som man gör det,
då man tror, att tiden är kort och döden kan
vara nära.
De båda utmärkta sceniska konstnärerna
fingo oss att tro på deras förmåga av fröjd
och smärta.
»Har dom dramatiserat operan?» var det
någon, som frågade.
Marcel Achards pjäs Kokosnöten på
Dramatiska teatern är en vårpjäs. Vårblommor,
narcisser, och vårprimörer, sparris, är något
av det allra förnämligaste, men vårpjäser äro
ej lika bra. För något år sen gavs Achards
»Damen i vitt». Den var en vinterpjäs och
riktigt bra.
Innehållet i »Kokosnöten» är litet konstigt.
Spelades den som film vore den
barnförbju-den, men den bleve inte roligare för det. En
affärsman, i den trängre framiljekretsen
kallad Loulou, herr Olof Winnerstrand, är i sitt
andra äktenskap gift med Caroline—fru Märta
Ekström. Hon är en nästan alltför borgerlig
dam med sin evighetsdammvippa. Tack vare
en alldeles dråpligt spelad exotisk herre Salva
-dore—herr John Ekman, intig och försedd
med spansk grandeza, blir det, då denne herre
spådde värdinnan i handen, till hans egen
förbluffelse klargjort, att hon före
äktenskapet varit anställd på en »varieté» i Bortre
Indien, och där hade Loulou med henne
upplevat det allra angenämaste, om ock
flyktiga erotiska intermezzo han varit med om.
Loulou, som, egendomligt nog få vi väl säga,
då äventyret var det allra angenämaste, ej
har en aning om, att hon var hans nuvarande
fru, blir ursinnig och vill, att hon skall lämna
hemmet. Han betvingar sig dock, ty han är
mycket fäst vid henne. Så långt är allt gott
och väl, men i tredje akten upptäckes det,
att hans son i första giftet Antoine—herr
Sture Lagervall är förälskad i sin styvmor.
Tesevs hände ju den fataliteten att hans maka
Phedra blev förälskad i sin styvson
Hippolytas. Här var förhållandet inverterat. Man
lämnar teatern med en känsla av obehag och
osäkerhet och av likgiltighet också. Man
frågar sig, hur pass allvarlig den unge mannens
känsla var. Låg det något i hans
självmordsfunderingar? Alldeles frånsett alla etiska
invändningar och väl vetande, att man kan bli
kär i den allra olämpligaste — Grundtvig blev
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
