Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
ju djupt förälskad i en gift fru Constance
Steensen de Leth — vill man dock på teatern
helst slippa det pinsamma och åtminstone
klart få veta, hur det är.
Mest intresserade mig vad »noix de coco»
kunde betyda på slangspråket. Det användes
i lättsinnigt tal likabetydande med
huvudknopp, men kan det i Bortre Indien kanske
ytterligare ha en erotisk undermening? Man
säger i Frankrike »jeune cocotte, vieille
bi-gote», men Caroline avlade i sista akten sin
dammvippa och tog till pudervippan,
perma-nentondulerade sitt rödfärgade hår och
skaffade sig en lilafärgad toalett. Och vi få hoppas,
att Loulou, som klagat på hennes erotiska
kyla, skall finna att hon till slut förenar en
god husmors förträffliga dygder med de goda
egenskaper en cocotte tilläventj’rs kan
förfoga över, och att sonen sedan blir gift med
sin lilla söta tilltänkta fästmö Natalie—fru
Signe Hasso, som sannerligen ej hade den
frigiditet, som Caroline hade under
dammvippe-perioden.
II.
Om operetter har jag i dessa teaterartiklar
haft föga att säga, då jag alldeles saknar
kompetens att yttra mig, mycket mindre
döma något om det musikaliska. Emmerich
Kålmån har komponerat Czardasfurstinnan,
som på vår Opera har en så storartad
representant i fru Pålsson-Wettergren och där
ögat hade en fest genom att se på Göta
Allards urhumoristiska utformning av den
högaristokratiska gamla damen. Men både
den och samme ungerske kompositörs
Zigenar-primas ha i texten starka inslag av obligat
operettidioti. Zigenarprimas spelades på
Oscarsteatern, och pressens mäktiga tuba mirum
skallade och manade: gå dit och se Anders
de Wahl som heros och divus. Han var en
verkligt strålande Pali Racz och
zigenarprimas, vem det nu kan vara som utdelar den
titeln.
Han var gammal med gråa mustascher i
första akten, blev ung i andra med svarta
mustascher och återfick sitt naturliga gråa
manlighetsattribut i den tredje. Den egoistiska
melankolien följde honom under hela tiden
från stugan i Lörincszfalva, där han även
erotiskt tycks haft något av patriarken
Jakobs kombination av familjeglädje och
tillgång till välväxta yngre damer och var
försedd med en större silverkläpp som
monumentalt örhänge, vilket säkert var honom till
Zigenarprimas.
Anders de Wahl som P ali Racz.
stor hugnad, och till grevinnan Irinis budoar i
Paris. I världsstaden blev han med skäl
något slokörad över att han ej, som han
hoppats, ur sin fiol kunde framkalla lika varma
och djupa toner som förr. Men han återfann
sin ungdoms vackraste äventyr i den
praktfulla grevinnan Irini—fru Signe Kolthoff,
och där fick han nöja sig med att den lika,
kloka som väl bibehållna damen ordnade
upp de olika parens äktenskap strax före
ridåfallet.
En stor skådespelare visade sig kunna göra
ett konstverk av en operettfigur. Han
illu-derade också Racz’ fullkomliga oförmåga
att få fram en ton. Vi få väl kalla det för
parlando. Nu önskar man att så snart som
möjligt få se honom i vilken roll som helst.
Peter Peter är författad av Kurt Götz.
Den var icke »ergötzlich», skulle en
konkurrent som hade författarens
kvickhetskapacitet med skäl kunnat säga. Gösta Ekman —
Peter Peter kan tydligen icke spela vad som
helst. Han har »fräschat upp pjäsen», hette
det, men det räcker inte i alla fall. Den
verkade hemskt dödfödd. Det var endast de
två damerna Tant Ottilia von’ Dingelstedt —
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
