Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
Hjördis Pettersson med sin välgörande beska
och Ingeborg Wendland—Ruth Stevens
med sin förledande sötma, som voro fullt
njutbara. Fylleri och fjolleri tål man från
scenen endast i mycket små portioner, och
detsamma gäller dessa företeelser i dagliga
livet. I programmet skymtade man en hemsk
förhoppning, att Peter Peter skulle bli ett
genom tiderna stående program, en ruskig
tanke att man som evigt
söndagsmatiné-program skulle kunna befara Peter Peter.
Men utan ringaste kritikermelankoli och
med verklig glädje såg jag på Rudolf Lothar
och Hans Adlers femaktslustspel »Nacht
vor dem Ultimo», här kallat Cassini de Paris.
Visserligen finns det åtskilliga pjäser, där
flera roller spelas av samma skådespelare,
men det är sannerligen ej ofta som det
blir sådan glädje av det som i detta lustspel,
som verkligen är »til Lyst».
Den store, något äventyrlige parisiske
finansmannen och bankdirektören, baron
Fernando Cassini—Gösta Ekman har på Röda
katten en kabaretartist Eugène Charlier—
Gösta Ekman, som på det mest lyckade vis
härmar honom. Man föres in i hans klädloge
och får vid sidan av den se klädlogen för
»cabaretens girls», som det heter på
inter-nationalska. Jag trodde förr att en dylik
lokalitet ej var så särskilt uppskakande,
men efter att ha sett den, där Mimi, Eugène
Charliers väninna, fröken Karin Ekelund,
huserade, har jag alldeles ändrat mening.
Föreställningen bevistas av baron Cassini
med hustru Geneviève—fru Karin
Carlsson-Kavli och hennes uppvaktande kavaljer.
Det är oroligt i Cassinis hjärna och bank.
Den stora affären Rio Negro, baserad på
guldfynd vid en flod i södra Amerika, visar
sig vara på fallrepet, och aktierna dala. En
dag till, och det blir stora skrällen. Då reser
baronen till London för att försöka jaga upp
de miljoner, som oundgängligen erfordras.
Men hans medarbetare i banken anser, att
redan Cassinis bortavaro den kvällen skulle
vara ödesdiger, ty baronen hade bjudit
republikens president på stor soaré. Cassinis
medhjälpare i banken engagerar då
imitationsartisten Charlier och får Madame Cassinis
tillstånd härtill. Charlier undervisas om, hur
han skall bära sig åt, och får bland annat veta,
att han skall kalla frun Geneviève, men att
detta förnamn måste uttalas med exotisk
accent och heta genevieff. Det blir afton,
presidenten och de högt uppsatta personerna
anlända till det av Georg Magnusson med
utsökt smak och magnificens inredda palatset.
Finansministern Paulet—Charley Paterson
tar den falske baronen avsides och meddelar
honom, att staten skulle vilja inlösa Rio
Negro-aktierna. Den falske finansmannen
förstår ingenting utan nekar, till dess
finansministern förtvivlad bjuder tjugo miljoner,
låt vara icke guldfrancs, i ett för allt; ty då
går baronen något förbluffad in på affären.
Om någon timme kommer den rätte baronen
flygande från London. Alla försök hade där
misslyckats, han får veta, att han under
aftonen i sitt hem spelats av Charlier. Madame
Cassini och Charlier hade sett litet vänligt
på varandra, om också intet inträffat, och
det blev å ömse sidor en viss spännande
ovisshet emellan den rätte baronen och hans
hustru, då denne uppträder i sängkammaren
och så småningom undrar om han hade
bedragit sig med sig själv, en så festlig och
skrattretande förväxling, att den store kardinalen
och renässansmannen samt pjäsförfattaren
Bibbiena skulle ha erfarit den intensivaste
avundsjuka mot Rudolf Lothar, som hittat
på detta förväxlingsmotiv. Men allt klaras
upp, på morgonen kommer Paulet och
bekräftar köpet av Rio Negro för tjugo miljoner
francs och meddelar, att regeringen väl vet,
att intet guld där är till finnandes, men att
Frankrike behöver området som en
utgångspunkt för diskussioner med den
portugisiska staten, med vilken en konflikt är under
uppsegling.
Det var en lysande framgång för vår store
skådespelare Gösta Ekman att utbilda Eugène
Charliers naiva kabaretartisttyp och Cassinis
slipade kalla samt att försöka ge nyansen
av den spelade Cassini. Det blev således
egentligen tre typer. Ett konststycke, ej ett
konstverk, säga somliga. Ja, men ett
storartat, skickligt utformat konststycke, som
gav åskådarna en stark känsla av välbehag.
Madame, helst friherrinnan, Cassini — jag
kan ej förmå mig att skriva baronessan, en
titel som icke existerar i Frankrike, där den
heter baronne, och ej heller i Sverige, och som
endast är avsedd för svenska teaterprogram —
var kanske litet kall men uppbar med stor
smak de suggestiva toaletterna och ej minst
silverrävscapen. En nästan genial typ hade
Hilding Gavle gjort av den grekiske
storskojaren, finansmannen Agyropoulos. Cassinis
hovmästare Franfois hade formats av herr
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
