Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
hela, och barnen, ha intet annat att göra än
att hugga i. Det visar sig, att de äro ej bara
bättre mans barn utan också bra människor,
vilka, förut något latblandade, mobilisera
sin amerikanska latenta energi. Stycket har
en optimistisk grundton, men denna
hoppfullhet är icke flack. Svårigheterna äro icke
lättövervunna, arbetslöshetens spöke grinar
mycket hemskt mot f. d. förmögna.
Mest nöje hade jag kanske av fru Rimplegar,
då den gamla människan koketterar med sig
själv och icke har någon aning om allt det
hotfulla och tråkiga hon omgives av och som
endast utestänges därigenom att alla
barnen göra henne till sin skyddsling. Men
alla i detta amerikanska familjelustspel äro
tecknade som verkliga människor. Den trots
sin överspändhet duktiga unga flickan
Elizabeth—Esther Roeck Hansen var förlovad
med ett estetiskt litterärt blötdjur av nästan
nordisk karaktär, spelad i ali sin vidrighet
på ett verklighetstroget och upprörande sätt
av Stig Järrel. Man blev belåten, då den
romantiska flickan fick en litet fastare
mansperson att skänka sin kärlek. Brodern Ed—
lille Hasse Ekman grep genom sin äkthet;
men mest båtnad hade man av att höra den
mäktiga kraft i glädjen, då Kenneth—Holger
Löwenadler fick se i tidningen att han
lyckats i examen. Man erfor faktiskt en
stark känsla av fröjd över att ett
människohjärta under några ögonblick kan bli så
överfyllt.
Det var en frisk fläkt från U. S. A., och både
komik och allvar voro av rätta sorten, och
allra mest äkta var kanske den lilla
fjolligheten Mrs Rimplegar. Och vi djupare naturer
både ilsknade till över och voro roade av
henne.
Vilken åsikt man än må ha angående
scenisk behandling av ett så ömtåligt ämne som
homosexualitet, så måste man erkänna, att
Roger Martin du Gards pjäs »Un taciturne»,
Den tystlåtne, här på Blancheteatern kallad
. . . därom tiger munnen, är ett värdefullt
och allvarligt konstverk. Det fick ett
förnämligt uppförande med ett ensemblespel av
första klassen. Den högt skattade franske
författaren, känd genom den stora
familjeromanen »Les Thibault», har här gjort en
av fru Elsa Thulin förträffligt översatt pjäs
i tre akter. Den handlar om en familj, där
brodern Thierry—herr Sture Baude och
systern Isabelle—fru Esther Roeck Hansen ar-
Arnold Sjöstrand—Joe. Ester Roeck Hansen—Isabelle.
...därom tiger munnen.
beta i en stor familjeaffär, där också en
skolkamrat till Isabelle, Wanda—Elsa Widborg,
har sitt dagliga värv. I denna lyckliga miljö
intrillar — ordet är här på sin plats — den
unge energiske Joe—herr Arnold Sjöstrand
och växer in i ledningen av affären men också
i ägarfamiljen. Men under den till synes
lugna ytan arbeta lidelser, om vilka
åtminstone i ett av fallen vederbörande själv ej hade
någon aning. Livets flod rinner så stilla och
lugnt, till dess Isabelle, rädd för sin
häftighet, som en gång under skoltiden fått ett
lidelsefullt utbrott av raseri just mot Wanda,
slutligen ger sitt ja-ord till Joe. Det
oresonliga motstånd denna lämpliga förbindelse
väcker hos brodern, framkallar allmän häp-
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
