Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
nad, till dess det blir klart, att Thierry
utan att veta av det si älv fattats av en
onaturlig kärlek för unge Joe, och konflikten
framkallar självmord. Wanda åter, visar det sig,
hade sedan skoltiden burit på en alltför varm
känsla för Isabelle, och det var denna hennes
läggning som framkallat Isabelles häftiga
reaktion i skolan.
Spelet var glänsande. Arnold Sjöstrand
hade en friskhet och en naturlighet, som
nästan förvånade. Isabelles sammansatta men
sympatiska natur gavs på det mest
trovärdiga sätt av fru Roeck Hansen. Man blev
själv litet yr i huvudet av att se henne gunga
i baddräkt. Fru Elsa Widborg som Wanda
bekräftade det intryck man fått av henne i
O’Caseys pjäs »Innanför grindarna», att hon
är en skådespelerska av Thalias nåde.
Kan man ej tala om en förbluffande
naturlighet? Den fanns i det stora effektfulla
utbrottet av raseri och förtvivlan, med vilket
Sture Baude kom, då Thierry fick veta om
systerns förlovning. Den scenen var gripande i
sin intensitet.
Man frågar sig i alla fall: är det trots det
utmärkta spelet och ehuru regien av Per
Lindberg var alldeles förträfflig, riktigt
lämpligt att taga upp skådespel, som behandla
sexuella abnormiteter? Eller skola vi säga:
må vara på en mindre försöksteater med
litterär ambition, sådan som Blancheteatern,
men helst ej på den stora folkteater med
två- eller tretusen platser, som de mest
dramatiktroende sceniska modernister anse så
nödvändig för Stockholm.
Mycket tål man förrn man förgås, heter
det, och aet gäller också om teatern. Jag såg
O’Neills skådespel Den store guden Brown
och överlevde det, ehuru det var det mest
pretentiösa fjolleri av den art, att
skådespelarna riskerade, om pjäsen ginge länge, att
behöva söka sinnessjuksanatorievård.
Publiken nekade att komma.
Men Crommelyncks »Le cocu magnifique»,
Han som ville bedragas, som gick hela två
gånger, fick jag icke se. Den handlar om en
man, som var så svartsjuk på alla män, att
han ville att så många som möjligt skulle
äga hustrun. Kärleken och svartsjukan
tillsammans kunna verkligen, som Eddan säger
om kärleken ensam, göra kloka till galna.
Axel L. Romdahl skrev en gång en
utmärkt artikel, kallad »Den moderna
ansträngningen». Under den rubriken får
man allt sätta båda dessa skådespel. Det
finnes i mycken modernistisk målning,
skulptur och litteratur en ansträngning att
hitta på något förbluffande, onormalt och
noch nie dagewesenes. Till en viss grad
är det sant, att »alles ist schön
dagewe-sen», men man kan lätt förstå att om man
riktigt krämtar och krystar och vänder upp
och ned på verklighetens och fantasiens
logik, något dödfött, abnormt och förljuget
kan framfödas, vilket hos en hel del folk får
något »intressant över sig». Endast med många
omskrivningar och ursäkter vågar en del av
kritiken och en del av den mest »vakna»
publiken sätta dylika företeelsers värde i
fråga. Några kritiker och vissa kännare — det
är lika över hela världen — anse, att sådana
framkrystningar med konstnärlig pretention
till och med ha ett framtidsvärde. Det
påstås, att Homeros då och då slumrar till.
Vågar man tro, att O’Neill någon gång talar
i sömnen ? Det är ej lätt att referera
dylika febersömnssnackanden.
Särskilt bland slaviska folk har funnits
den tron, att avlidnas andar om natten stego
upp ur gravarna och sögo blod av de levande,
i någon sorts retrospektiv längtan efter
livskraftämne. Dessa andar kallades vampyrer.
Strindberg trodde, att levande kunde
använda ett andligt utsugningssystem av
mystisk art, och något ligger det väl i en sådan
åsikt, vilken här på det mest intrasslade vis
utlägges av O’Neill, som är
Strindbergspå-verkad. Han vill också påvisa, att
människorna bära masker för varandra. Vi äro på
ett sätt och synas vara på ett annat. Liksom
O’Neill i »Sällsamt mellanspel» lät sina
personer efter den sagda repliken läsa upp det
de verkligen tänkte, så lät han här maskerna,
delvis förande ett självständigt liv, visa üur
personerna togo sig ut för andra.
Den store, innerst sterile arkitekten Brown
—herr Åke Öhberg använder sig av sin vän
Dion Antonius—herr Arnold Sjöstrand och
utsuger hans personlighet och det så
grundligt, att länge sedan Dion är död, Brown
med hans mask på näsan infinner sig hos
den förres hustru Margareta—fru Esther
Roeck Hansen och får henne, så länge
han har masken på visserligen, att tro
honom vara den avlidne maken. En sKöka
Cybel—fru Karin Carlsson-Kavli får vara
med och förefaller vara den minst rubbade.
Dock hur det spelades kan jag ej meddela,
då jag inte förstår det intrasslade maskför-
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
