Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
konstområden. Otto Benzon skrev en gång till
mig och berömde Marthalynnet, undrande
om ej den praktiskt dugande, hjälpande
kvinnan hade utvalt den bästa delen.
Knappast någonstans har man kunnat ge
hemkänslan som i Danmark.
För innehållet i »Du skønne Ungdom» har
jag redogjort i detta års februarihäfte, då
stycket här gavs under titeln »Ljuva
ungdomstid». Det trevliga i det nordamerikanska,
det friska och optimistiska kom fram hos Nat
Miller—Holger Gabrielsen. Hjälten, ommanså
får kalla den gänglige gossen Richard, besvärad
av kärlek och upprorsanda, spelades av herr
Ebbe Röde, son till den förnämlige lyrikern
Helge Röde. Det var ett förstklassigt
skåde-spelarprov han kom med. Också vi voro
lika säkra som pappa Nat på att ynglingen
i grund och botten trots några oskyldiga
snedsprång var en prima person, och man
blev förvånad över, att han till syvende og
sidst trettio år efteråt skulle få ett så
tillkrånglat psyke som Eugene O’Neills.
Det låg något uppfriskande över den lilla
fina och äkta kärleksscenen med den
alldeles obegripligt unga Muriel—Karin
Nelle-mose. I denna de purungas kärlek var han
som en vårlök och hon som en snödroppe,
och det låg över situationen något av rörande
stilla höghet. För trettioett år sen såg jag här
på ett danskt gästspel fru Jonna Neiiendam
som ridfogdens hustru i »Jeppe». Hon hade då
något av samma naturliga livsglädje som hon
här har som Dicks mamma Essie Miller. Hon
hade i pjäsen haft turen att ha fått ge liv åt
något så livssprudlande som dottern Mildred
—fru Ruth Berlau. Det är ej ofta man får se
en så betagande okynnig flickaktighet. Hon
retades med och smällde till sina syskon för
att få utlopp för sin obändiga glädje över
livet. Det blir en annan sorts kärlek än den lilla
Muriel kom med, men kärleksgudinnan hade
utom en ovanligt eggande skönhet också
gett henne anvisning på, hur den skulle
användas. Den lättsinnige men trevlige
galg-humoristen Sid Davies spelades av
Rasmus Christiansen. Han gav åt den lätt
alkoho-listiske Sid just den rätta nyansen. Det
vackraste av alltsammans var den kärlek, med
vilken den trevlige stackaren hedrades av Nats
syster, den pincenez-bärande, halvgamla
lärarinnetypen Lily Miller—fru Clara
Pontoppidan, som gav ali den smärta och allt det
outrotliga hopp, som kan rymmas i en älskande
kvinnas själ. Det vackraste ögonblicket jag
upplevde under hela gästspelet var det, då
denna till hälften lustiga, till hälften ofantligt
intagande kvinna, i vilken en god del av den
äkta kvinnligheten tagit sin boning, smekte
och kysste den mellan skämtsamhet och ånger
pendlande Sid.
Känslan för Holberg är här i Sverige lika
rotfast och äkta som den för Bellman i
Danmark. Bellman var alldeles förtjust i Holberg;
men allt vad dessa stora
sjuttonhundrata-lare skrivit, har ej samma värde. Det finnes
hos den märklige upplysningsmannen i dennes
önskan att förena det nyttiga med det
nöjsamma, som hans tidevarv ville, ibland en
viss torrhet. Och den ystre, originelle lyrikern
med vemodsdraget över pannan, som av
stockholmska fyllhundar och slinkor skapade en ny
skönhetsvärld, gjorde ibland rätt obetydliga
ting. Vad var det som kom Den
Stundesløse av Holberg att bli en så dramatisk
festlighet ? Blott till en del Holberg, som att döma
av de ursäktande ord den magnifike, om ett
»högtidligt» Roslinporträtt minnande
Leonard—Carlo Wieth yttrar i slutscenen om att
han underkastar sig publikens dom och
at intet udi Verden er
den første Gang fuldkommen,
själv tyckes ha tvivlat på styckets värde.
Innehållet är verkligen så orimligt och
konstlat — som för resten ett flertal av den tidens
teaterstycken —, att man som slutresultat
knappast får något mera, än att det är
löjligt med en person, som låtsar sig ha mer att
göra än vad han har. Pjäsen hade 1778, då
den gavs här i Stockholm för första gången,
den egendomliga titeln »Den sysslosatte
dagdrivaren». Skådespelets komiska kraft
kan ej på långa vägar mäta sig med
»Erasmus Montanus» och »Den politiske
Kandestøber», för att nu ej tala om »Jeppe». Men det
nära två seklers arbete, som den danska
teatern haft med detta material, och den
utomordentliga utbildning stycket fått genom
kulturhistoriska och teaterhistoriska kännare, gör
att man kommer in i det danska 1700-talets
mitt och att det groteska fick mening och
nästan skönhet. Är det Holberg eller
Johannes Poulsen som gjort mest av Vielgeschrey?
Den senare har gett kött och blod och en
levande ande åt en fullkomligt omöjlig människa
och därvid kommit med en lysande scenisk
prestation. Såg stollen ens hur söt hans egen
dotter Leonora—Karin Nellemose var? Hon
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
