Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
4
Den Stundesløse. Johannes Poulsen som V i ei g e s c hr ey.
verkningsfullt dramatiskt ögonblick, då Vitus
sätter sig vid pianot och i det vansinnigaste
accelerando spelar »Munken gaar i Enge» samt
efter några ögonblick övermannas av två
hospitalsvakter. Med ordet »och de sågo, att de
voro nakna» utföres Vitus.
Herr Valdemar Møller gjorde här prästen
till den profane, egentligen hygglige och
mänsklige skåpsuparen på visky och
ka-staliska källan, som han skulle vara. Johannes
Poulsen, doktor Vitus, ha vi sett här våren
1923, men det intresserade att en gång till få
beundra detta fulländade sätt att ge
nervositet, cynism och perverterad överhettad
intelligens med vansinnet lurande bakom.
Typen var i djupaste mening skrämmande.
En nyhet för mig var att få se den stora
konstnärinnan Clara Pontoppidan som prästfrun.
Vad kunde hon icke allt få ut av den lilla
självbelåtna fjollan. Man bara satt och gladde sig
åt, hur hon hittade på alla de hundratals sätt
att vara tillgjord i skratt, entusiasm, i
sexuella lockkonster. Hela tiden var hon en
verklig människa, en nyskapelse av ett sceniskt
geni. Vilken rik och flödande fantasi skall det
ej till för att så kunna tränga in i en
människosjäl och ge denna en till själen passande kropp,
bägge så olika som tänkbart är den sunda
och själfulla fru Pontoppidan.
O’Neills friska och behagliga skådespel
Du skønne ungdom, som så förträffligt
utfördes i höstas av våra skådespelare på
Dramatiska teatern, fick här av Det Kongeliges
trupp en minst lika god tolkning. Man bör dock
alltid komma ihåg, att det är en stor fördel
för skådespelare att visa sig första gången,
då man icke känner till ett eventuellt maner.
Våra ha.de samma fördel i Köpenhamn. Det
är naturligt, att det realistiska
familjeskådespelet fått en framskjuten plats på de danska
scenerna, då man tänker på, hur den finaste
och den enklaste borgerlighet och även den
äkta bondskildringen också i den danska
konsten har särskild hemortsrätt. Man behöver
endast nämna namnen Viggo Johansen,
Julius Paulsen och L. A. Ring som ypperliga
representanter för en hel mängd djupa
hemlivsskildrare för att förstå, att Danmark måste
stå högt i detta avseende även på andra
25—Ord och Bild, 45 :e årg.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
