Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glims t ed t
Judith. Joel Berglund som
Holofernes.
förut från den egentliga operettscenen kända
pigga uppsyn, men blev vid den av mig
bevistade föreställningen av heshet hindrad
sjunga sina kvittrande arior. (Jussi Björling
lär som sångläraren ha visat prov på komisk
begåvning, men var vid samma tillfälle
remplacerad.) Kvar och lika bra i sina gamla
Toller voro Emile Stiebel—Fängelsedirektören
och Gertrud Pålson-Wettergren—Prins
Or-lofsky samt på andra sidan scenen Nils
Grevillius som dirigent.
För spelårets balettnyhet Prima-ballerina
hade den på programmet angivne arrangören,
Einar Nilson (känd som kapellmästare hos
Reinhardt), öst ur det melodiska
ymnighets-horn som partituren av 1800-talets andre
store operettkompositör, Offenbach, utgöra.
Med sin till dans eggande rytmik lämpade
sig de utvalda, till större delen förut okända
numren, som instrumenterats av Nils
Grevillius och Björn Schildknecht, utmärkt för
ändamålet. De fem tablåerna ville
åskådliggöra hur prima ballerinan—Brita Appelgren
såväl i sin budoar som i balettsalen och på
scenen under pågående föreställning — vi
tänktes befinna oss i förra seklets Paris —
uppvaktas av och slites mellan sina olika
tillbedjare. Det lilla divertissemanget, som
stilenligt avslutades med allmän cancan, utförd
på en danslokal, roade särskilt med
interiörerna från övningssalen och från
föreställningen, vilken senare med
projektionsapparatens tillhjälp visades oss bakifrån. Den
livfulla koreografiska regin hade här som i
»Läderlappen» utarbetats av Julian Algo.
Att nämna äro också Jon-Ands dekorationer
och dräkter i tidspittoresk 1860-talsstil.
Rent tekniskt kände sig nog vår egen
balettkår ha åtskilligt att lära av det
balettgästspel som Nationaloperan i Riga,
återgäldande Stockholmsoperans besök i fjol,
gav här i början av höstsäsongen.
Operaintresset i den lettiska huvudstaden är av
gammalt datum, och i början av detta
århundrade arbetade där periodiskt inte mindre
än tre operascener, en lettisk, en tysk och en
rysk. När Lettland blivit en fri och
oavhängig ståt, utvecklades den lettiska operan,
grundad som statsinstitution 1919, till den
främsta konstanstalten i landet. Inte minst
lär den efter de kejserliga ryska operornas
mönster bildade och i flera år av en rysk
ba-lettmästarinna skolade baletten entusiasmera
Riga-publiken. Den lettiska baletten har —
heter det litet polemiskt i en vid gästspelet
distribuerad historik — lyckats »bli förskonad
från tillfälliga inflytelser och ofruktbara
experiment ifråga om danstekniken och
lärometoderna» samt »växte upp på grundval
av den klassiska dansens klara och entydiga
principer».
Endast alltför klart och entydigt, utan
associationer med andra konstnärliga
värden, fick den av mer än åttio personer
bestående truppen demonstrera traditionell,
franskrysk danskonst i det första programmet,
helaftonsbaletten Korsaren. Samtliga
imponerade med sin virtuositet, både de i
tyllkjolar, trikåer och tåspetsskor piruetterande
och trippande ballerinorna och de manligt
elastiska dansörerna. Men den i sin
föregivna anslutning till Byrons dikt omedvetet
komiska libretton verkade i längden — hela
fyra akter — tålamodsprövande, och den
musik Adolphe Adam, för övrigt jämnårig
med Berlioz och omtalad som
poesifördär-vande tonsättare till Gautiers balettpjäser,
skrivit tillsammans med en annars obekant
komponist, César Puni, var mycket banalt
dansant.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
