Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Judith. Holofernes’ tält.
omständigheternas makt — särskilt den som
succés beräknade ryska nyhetens olycksöde —
kom att i allt för hög grad breda sig på
spellistan. S. k. lättare verk böra insättas i
repertoaren som en lätt för- eller efterrätt i början
eller slutet av säsongen och icke under den
s. k. högsäsongen — det var den uppfattning
John Forsell med eftertryck uttalade när
han tillträdde sitt chefskap. Med så
publikdragande föreställningar som särskilt
»Czardas-furstinnan» och senast alltså »Läderlappen»
—• en »Boccacio »-repris i slutet av vårsäsongen
blev ej lika attraktiv — har det i vår för den
egentliga operakonsten överallt kritiska tid
ej varit lätt att fasthålla vid den av
operachefen deklarerade, otvivelaktigt riktiga
principen. Musiklustspelet »Läderlappens» —
visserligen inte oinskränkta — hemortsrätt
även vid en operascen behöver ej numera
diskuteras. Vidare kvick är ju ej libretton,
som dock ibland röjer sitt ursprung från ett
stycke, »Le Réveillon», av så teaterförfarna
författare som Meilhac och Halévy. Det är
emellertid den text till vilken Strauss skrivit
det mest inspirerade av sina alltid ur
dansrytmen födda operettpartitur.
Egentligen var det en enda tablå, andra
aktens final, som utgjorde den nya iscensätt-
ningens avgjorda företräde framför den som
för tio år sedan hade sin även i dessa spalter
anmälda premiär. Så som Strauss’ »Kaiser
Walzer» (opus 437!), inlagd i stället för
partiturets eget, redan tidigare ratade
divertis-semang, utfördes av balettkåren, blev den en
koreografisk dikt, en valsdröm och
valsdity-ramb i svepande vitt tyll. Det var förklarligt
att en förkortad repris av denna
maskerad-finalens höjdpunkt fick återkomma som
slutvinjett i sista akten, även om »handlingens»
i sig själv blygsamma mått av sammanhang
därigenom ytterligare förminskades. Visuellt
verkade denna final så mycket starkare som
scenen först här användes i hela sin vidd.
För möjliggörande av snabba seen växlingar
spelades det annars endast på större eller
mindre segment av scenutrymmet, och i de
därpå uppbyggda dekorationerna såg det
trångbott ut.
De båda huvudpartierna, Eisenstein och
Rosalinda, voro väl nybesatta med Einar
Beyron och Brita Hertzberg; att också den
senare, som här hade sin första
operettuppgift, kunde mobilisera ett lättare spelsätt,
var efter hennes tidigare lustspelsstudie i
»Tenor eller bas?» ej ägnat att förvåna.
Kammarjungfrun—Isa Quensel visade sin redan
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
